- Posted using BlogPress from my iPhone
Har haft lite olika kroppsliga utmaningar under åren efter 30. Nu har ett nytt utmanande mål seglat upp i mitt liv, BAMM 2012 50K. Genom bra mat och kontinuerlig träning ska jag förbereda mig inför starten som går på min 41 årsdag den 17 augusti 2012.
tisdag 29 december 2009
måndag 28 december 2009
Alternativ träning.
Det är inte på grund av skada som jag inte springer, kanske en viss lättja men även prio till familjen under julen, svårt att hävda att man måste springa på julafton. Så, därför har jag lyckats lägga in förtäckta pass. På julafton tog jag sonen med till en närliggande slalombacke där vi åkte snowracer, det var grymt roligt och väldigt jobbigt eftersom jag drog grabben på racern uppför backen. Förtäckt pass nummer två var trappträning med golvplankor: Jag ska renovera i lägenheten i helgen och har varit och handlat lite plankor. Det blev 16 paket, 40 kvm, varje paket är 3,8 meter och väger ca 20kg. Det tog 1 timme och 10 minuter att bära upp allting i lägenheten (2 tr) puls på 155 när jag kom upp och 120 nere vid lastkärran. Det var darriga armar de sista paketen, men benen och pumpen hade inga problem.
tisdag 22 december 2009
måndag 14 december 2009
Löpning - Mer än bara motion
Tidigare i fredags så var jag på ett möte då man gissade min ålder som låg ungefär fem år under verklig (38, för den som inte redan räknat ut det). Och det ligger nog närmare den ålder som jag känner mig, jag kan bara tacka löpningen i kombination med min kosthållning för en lyckad kombination. Free spirit!
I helgen var det julpyssel, jag stöpte ljus, andra aktiviteter var tryffelmakning, köttbullestekning, marmeladmakning och korvstoppning (ja, det är sant det var lite som när Kungafamiljen bjöd in svenskarna i sitt julkök) Mellan pysslet gled det ner julsnaps, glögg, öl och lite vin. I söndagskväll när jag drog på mig skorna efter en konsert, restaurangbesök, helgarbete på jobbet. Ska erkänna att jag hade en lätt huvudvärk och var kankse inte helt taggad att springa, men efter fyra kilometer var jag helt klar i skallen och mådde prima! Glöm alvedon, ta en tur i stället.
I dag vaknade jag med lite halsont och ber nu till löparguden att inte bli förkyld, på schemat står det bara lätt distans för att inte äventyra träningen.
söndag 6 december 2009
Vad är det för fel på Powerwalkare?
Vad håller en del på med? Dom går med axlarna upp mot öronen och armarna flaxar högt framför kroppen i en högst onaturlig rörelse. Axelpartiet och höfterna är fixerade som om dom var stelopererade. Hur kan man glömt bort en helt naturligt rörelse som gång är? Jag tror att man har läst ett livstilsmagasin som säger att man ska jobba med armarna när man är ute och går. Vad Powerwalkarna glömt bort är att använda resten av kroppen förutom ben och armar. Spontant har har varit nära att stanna och prata med personerna för att "hjälpa till" men jag antar att det kanske skulle bli ganska pinsamt.
Jag ska erkänna att jag har inte någon speciellt snygg stil när jag är ute och lubbar, men vet i alla fall att man måste låta armarna tillsammas med axlarna och bröstkorgen, höfterna arbeta tillsammans i en hel rörelse.
För ett år sen gick jag hos en naprapat som även arbetar som rörelsefysiolog. Han analyserade min kroppsrörelse, först på en Step-maskin, sen på ett löpband. När jag sprang för glatta livet och tyckte att jag var lätt i steget frågade han mig:
- Springer du som en Svenne eller en Kenyan?
- Som en Kenyan! svarade jag snabbt.
Han log och sa att jag springer som en Svenne. Ingen spänst, korta släpande steg, fötterna längs en linje, stela armar och framförallt en stel bröstkorg som inte rörde på sig.
Självförtroendet fick sig en knäck, men efter att ha tagit till mig råden för att få en bättre löpteknik känner jag att jag har utvecklas.
Det är med den bakgrunden som jag bekymrat tittar på en ökande skara av Powerwalkare som håller armarna högt framför sig och flaxar. Eller en och en annan som har stavar som släpar efter sig. Jag tror att båda kategorierna skulle få ut mer om dom tog en promenad i ett elljusspår där det är lite mer kuperat än runt Kungsholmen.
Hur jag såg ut på mina 18K idag? Inte så snygg eftersom jag nog borde ha gått på toaletten innan jag gav mig ut, men efter 8K kunde jag smita in på Eriksdahlsbadet och lätta på spänningarna.
torsdag 3 december 2009
onsdag 2 december 2009
söndag 29 november 2009
fredag 27 november 2009
tisdag 24 november 2009
Fegar ur
måndag 23 november 2009
Förhoppningar
onsdag 18 november 2009
Ont i halsen
När vi kom hem fick jag en chock över hur mörkt och kallt det är i Sverige den här tiden, om alla SVenskar älskar den svenska sommaren så undrar jag vad den samlade åsikten är om den svenska senhösten, jag hatar den i allafall. Är fortfarande bitter över ett jobb som jag inte fick, då skulle jag få åka till Sansibar och filma. Att samtidigt vara sjuk förbättrar inte situationen. Whisky får läka såren.
torsdag 5 november 2009
Jo då
I morgon bitti åker jag till Cannes, jag drömmer om att få vara frisk och spinga längs medelhavet och känna doften av salt och tång, för att sen vrida upp mot bergen och få pressa benen och syreupptageningen nära max.
I dag var det 20 grader varm och sol i Cannes.
måndag 2 november 2009
måndag 26 oktober 2009
fredag 16 oktober 2009
Säsongen är slut - Nya mål för 2010
Därför har jag anmält mig till Stockholm Marathon för andra gången, nu ska jag lyckas ta mig igenom loppet under fyra timmar. För att göra utmaningen lite större har jag även anmält mig till Paris Marathon som startar den 11e april. Det ska bli roligt, min syster som bor i Paris har redan börjat att fundera på hur supportgruppen ska se ut. Min fru älskar att jag ska springa i Paris så vi får åka ner och möta våren i romantikens hemland.
Säsongen får sammanfattas med att maran var mycket värre än vad man kunde befara, tiden var av ingen vikt, att jag kom i mål var allt. Men målet var inte nått. När det gäller Stockholm Halvmarathon så överträffade jag mig själv och sprang in på 1,45,00 - fem minuter under mitt uppsatta mål och mer än 10 minuter bättre än förra året, YES!
Nu känner jag mig redo för en ny hårt träningsperiod och jag vill att nästa år kommer att innehålla fler tävlingslopp än i år: Paris och Stockholm Marathon, Stockholm Halvmara, ett millopp och sedan någon ny typ av utmaning.
onsdag 14 oktober 2009
Kaminmannen
När det gäller vissa saker i livet så har jag ett drag där jag kan vara hur tålmodigt som helst. Det gäller saker som man gör med händerna, för några år sen så upptäckte jag att jag kan ägna mig åt att olja och slipa möbler i oändlighet. Jag vill bara slipa med finare papper och olja lite till.
Förra helgen så hittade jag ett nytt intresse: att klyva ved.
Jag har fällt ganska många träd i stuga och har fått en hel del att ta hand om, så på lördagsmorgonen satte jag i gång med yxan. Det vad segt och det var svårt att klyva veden. Plötsligt så dyker min granne upp och frågar om jag vill låna hans vedklyv, inte svårt att tacka nej till det. Grannen tyckte väl att det såg tungt ut när jag höll på.
Väl igång med vedklyven så kunde jag inte sluta, bara en till, en till. Jag släpade mig motvilligt in och åt lunch när min älskling ropade. Jag hade bara en sak i huvudet - och det var inte löpning - jag ville klyva ved...
Nu har jag så vi klarar oss i vinter - även om det blir riktigt kallt!
onsdag 30 september 2009
Ute i fältet.
torsdag 24 september 2009
tisdag 22 september 2009
måndag 21 september 2009
Alla dagar efter 14kilo på 14 veckor
BadGear har också läst den och har skrivit ett omdöme om boken. Det var väldigt roligt att läsa om vad han tycker. Dom som följer BadGear vet att han har gjort en fantastisk viktresa och idag fyller han sin träningskalender nästan varje dag med löpning som kan landa på över 80K/vecka.
Badgear efterlyser ett - Vad hände sen? Efter vi tappade alla kilon. Det är ju inte någon hemlighet att det svåra är faktiskt inte att gå ner i vikt utan att behålla den nya vikten.
Hur gick det för mig?
När vi satte i gång viktminskningsprojektet, julen 1995, då vägde jag 97 kilo, blev andfådd om jag satte mig upp ur soffan för att hämta något gott ur kylen. Åt alltid pizza på söndagar, det var jag värd. Festade på helgerna och tog gärna en after work i veckorna. Ett storstadsliv som var socialt aktivt men hälso och viktmässigt inte att rekommendera. Enda motionen kunde vara en och en annan golfrunda. Men stora förändringar skedde under 14 kilo på 14 veckor, för mig så passar det bra att göra viktminskning till ett tävlingsprojekt. Jag lärde mig att känna hur mycket mat jag behöver för att fungera bra. (Att träna hårt på för lite mat är ingen nice upplevelse) Men med ett minskat och mer kontrollerat matintag så lär man sig mycket på vilken typ av mat som man mår bra av. Att kunna känna nyanser i olika typer av näring är en helt ny upplevelse. Ok, jag vet att det kan låta lite insnöat, men så blir jag när jag blir intresserad av något. Förr var det whiskyböcker som låg på nattduksbordet nu är det löparböcker, jag älskar att sluka litteratur och bloggar i specialområden. Men jag dricker gärna whiskey fortfarande, men det är inte i samma mängder som tidigare.
Så kom dagen som man väntat på, slutvägning, och ja, både jag och Jörgen klarade utmaningen och lyckades gå ner 14 kilo på 14 veckor. Jag kommer ihåg dagen fortfarande, jag bjöd ut min fru på café Sirap på Surbrunnsgatan som har American pancakes med blåbär och lönnsirap, äggröra, bacon, bröd & smör och allt annat gott som man kan tänka sig. Det var en fest som jag inte glömmer! Utan alkohol, yes!
Men tillbaks till vad BadGear funderar över, hur gick det sen? Det var entidig morgon den 4e april 2006 som slutvägningen ägde rum och det har gått 179 veckor sedan dess och vad väger jag idag? 79 kilo och är 183 cm lång. Det är fyra kilo mindre än min slutvikt från 14k14v. Jag har i mer än tre år lyckas hålla vikten. Inte så kul om man skull vilja göra TV på min story, jag är just nu en som bara tuffar på, som äter hälsosam mat gjord helst på färska råvaroro och regelbunden motion.
Men det hade faktiskt kunnat gå - Highway to hell - för efter två veckor efter att jag avslutat 14k hade jag gått upp fyra kilo! Antagligen hade jag tappat mycket vätska den sista veckan, eftersom jag drack också väldigt lite då. (allt för att nå målet)
Men jag hade under projektet vant mig med livet att motionera regelbundet samt att äta ordentligt och regelbundet över dygnet vilket ledde mig ner mot 83 kilo och där har jag legat kring ända till i våras 2009 då jag la om min kost helt.
December 2008, har hållit vikten i ett och ett halvt år, 84 kilo.
Men för mig är lösningen till viktkontrollen att jag springer regelbundet, om jag inte gjorde det skulle jag antagligen gå upp i vikt. Jag tycker att det är tydligt att om man sköter sin motion är det mycket lättare att sköta kosten. Jag menar att det kan ju inte vara så många som bor i Sverige som inte har fattat att man blir tjock av pizza och läsk, men ändå så är det många som inte kan kontollera sig. Men om man tränar så vill man ge kroppen bra energi så att man kan prestera bra på nästa pass, det blir nästan någon form av egoism, jag vill minsann ha bra mat så att jag kan vara snabbare på nästa pass. Om man bara ser det ur ett vikt/utseende perpektiv tror jag att det är svårare att motovera sig. (såvida man inte är singel, det brukar ju vara ganska tydligt att kompisar som blev singel ganska snabbt tappade X antal kilo för att bli lite attraktivare på maknaden. X antalkilo brukar i dessa fall ganska snabbt återfinna sig på magen då nästa förhållande har blivit långvarit)
Det som är skönt med denna livsstil är att jag kan frossa i vissa onyttigheter utan att det gör något, jag har svårt att kontrollera mig när vi har en 200grams marabou apelsinkrokant hemma. jag kan lätt sätta i mig en sådan kaka själv, min son brukar förtvivlat säga att nu får du inte ta mer. Lillkillen kan ju inte äta lika snabbt som jag. Chips (eller transfett som jag ibland kallar det) är också en något som jag kan frossa i.
Men om jag ska sammanfatta detta så tror jag att jag lyckas hålla vikten av hälsomässiga skäl, att jag faktiskt mår så bra med min nya mathållning samt att jag springer och utvecklas inom löpningen, det ger mig väldigt mycket både fysiskt som psykiskt.
fredag 18 september 2009
torsdag 17 september 2009
Vindsurfing
Denna gång var förutsättningarna bättre sol och en svag kvällsbris. Det var riktigt roligt när jag kom i och kände att balans var okej och att teorin fanns kvar sen introduktionen.
Jag längtar redan till nästa sommar, eller kanske ska man boka in en resa till Rivieran för att kunna förlänga säsongen lite? Får fundera på det.
onsdag 16 september 2009
Uppföljning Detox
Jag har ju tidigare utlyst att jag ska göra en detox, det var direkt efter sommaren med ganska många kvällar med grillat och vin. Jag gillar att göra något fullt ut, men jag har insett att i detta fall så behövs det inte. Snacka om att jag blev förvånad när jag började att läsa detoxboken jag beställt, och det mesta som står i den lever jag efter redan idag! Dont need a change. Min ”Läkare” har gett mig några kostråd som jag lever efter och jag känner en så stor skillnad på före och efter att jag knappt kan fatta det. Bara genom några enkla byten av kosten och skillnaden är maximal. Dessutom säger han att det är helt ok med några glas vin i veckan, my type of guy.
Att bo i storstad kan ofta ge ganska många förutbestämda samtalsämnen, lägenhet, lån, hus, flytta eller inte, vilket dagis mm. Träning, kan många prata hur mycket som hellst och inte minst mat. Vad äter du? GI eller inte, struntar i allt eller inte. När jag var och filmade förra veckan blev fotografen jätteupprörd när jag avbeställde ris till min indiska rätt till förmån för extra sallad. Han tyckte att det var mycket löjligt att hålla på att dutta med beställningar, det är väl bara att äta. Jag tyckte det var intressant att det kan uppröra så mycket vad man som individ väljer att äta, eller rättare sagt att man har en bestämd uppfattning vad man vill stoppa i sig eller inte.
Men det är klart att lite samma sak tror jag att det är när det gäller alkohol, om någon väljer att inte dricka så måste man ha en anledning. Typ Graviditet, köra bil eller ett viktigt lopp dagen efter. Om man bara inte vill dricka alkohol är ofta inte en godtagbar anledning. Men jag måste säga att jag blev imponerad av mina kompisar som jag hängde med på en grabbkväll med bira och pizza i fredags (Kvällen innan Stockholm Halvmarathon) som tyckte att det var helt OK att jag inte festade med dom.
måndag 14 september 2009
Stockholm Halvmarathon
Målet var klart, jag ska springa under en timme och femtio minuter.
Jag var i god tid till startområdet men miglade för länge och plötsligt hade jag tidsbrist, var kissanödig och kön var aslång till bajamajjorna. Sprang ner till Sverigehuset men där kostade det 5 spänn som jag inte hade. Tänkte att jag får skvätta på en buske då jag såg att det var öppet till cafét (Opera), gick in och inne på muggen var det helt tomt. Skrattade högt för mig själv då jag tänkte på alla som köade strax utanför.
Värmde upp några vändor längs slottet samtidigt som första och andra startgruppen gick i väg. Hoppade in i ledet i sista sekund och PANG! så var jag iväg. Min taktik var att jag skulle gå ut hårt i mitt miltempo. Jag sniffade bakom farthållarna 1,45 men när det kom nägra utförslöpor så rullade jag ifrån dom... Det hade jag inte räknat med, nu ligger jag under 1,45 tempo! Kunde fortsätta att springa bra och hade flyt i steget, 48,33 paserade jag 10K på. Jag trodde det knappt själv. vid 12 K blev jag passerad av 1,45-farthållarna och tänkte att det var ju kul så länge det varade. Efter 13K stod min familj och väntade, jag fick lite energi langad till min av min son. Efter 1K kände jag att Energin kikkade in och jag kunde ta ut steget lite till och plocka några placeringar. Vid 16K tänkte jag att jag har inte börjat att lida så mycket ännu och var rädd för tanken. När klockan pep vågade jag inte titta, tänk om farten är låg, för jag visste att jag inte kunde öka takten. Vid uppförslöporna i Tanto plockade jag många placeringar, jag var fräsch. Tankarna började att snurra vad kan jag komma in på för tid? 1,50 verkar inte vara ett problem i denna takt. Då känner jag att jag får ont i magen och får lite samma känsla i kroppen som jag hade när jag fick kram i båda benen på maran. Shit, nu smäller det. Jag drog ned på takten lite och hämtade andan lite. Illamåendet gick över. Vid 20K ser jag klockan som visar 1,39,36! Från att vara skitstrött blev jag spänstig snabb och lycklig, nu jävlar. Körde på allt vad jag hade och det höll hela vägen, med 4,00-tempo över mållinjen klockade jag in på 1,45,00! Med medaljen om halsen hängde jag på ett kravallstängsel, kraftigt illamående, sände musse en tanke. Kände en total närvaro, magiskt. Fantastiskt skönt att stappla ut ur målområdet tillsammans med andra nödja och mindre nöjda löpare. Men jag hade hyvlat till mitt PB med över 10 minuter.
fredag 14 augusti 2009
måndag 10 augusti 2009
Ny mentor.
Idag har jag bara druckit en kopp Kaffe, resten har det blivit grönt te. Spenat, kyckling och quinoa till lunch och middag. Seriös backträning, en banan och en burk tonfisk rundade jag av kvällen med tv och strykning. Yes, livet leker.
söndag 9 augusti 2009
Detox!
Jag har varit medvetet näst intill helt frånvarande från Internet hela sommaren, och det har varit en toppengrej. Istället för att glugga på en massa bloggar och kikandes på sin egna träningsstatistik har jag varit ute och påtat i rabatten eller suttit och diskuterat över några glas rött. Förresten, det har nog blivit en hel del glas av det goda i sommar. Den perfekta kvällen i stugan har börjat med att jag marinerar några köttbitar och tar fram en iskall Norrlands Guld och sätter mig tillrätta vid grillen och har en liten pall som bord för köttet och biran. Finalen på min semester bestod av en sammankomst av några gamla lumparkompisar, vi brukar ses en gång per år och snacka om allt från lumpen till barnuppfostran. Givetvis blir det en del att dricka och som småbarnspappa så ska jag erkänna att jag inte längre är så bra på festa. Men det blev tillräckligt för att ta det beslut som jag tänkt på någon månad nu:
Seriös Detox! Likt tidigare kroppsliga projekt som jag pysslat med så har jag ett nytt uppdrag: Driva ut alla onödiga och farliga gifter ur kroppen. Hur gör man? Hur kan man mäta en förbättring osv. Ingen aning. Men vad som är kul är att jag har något nytt att fundera kring. Och hur går löpningen? Bra, men det har endast legat på en låg nivå. Nu är det dags att trappa upp träningsdosen inför mitt nya mål: Stockholm halvmarathon sub 1'50.
söndag 2 augusti 2009
Semestertider
tisdag 30 juni 2009
Skönt långpass
Supernöjd och bra med krafter kvar när jag strechade ut benen när jag kom hem.
onsdag 24 juni 2009
Löpning i vardagen del 2
tisdag 23 juni 2009
Löpning i vardagen
Men, jag lämnade bilen kl 7 och kunde sen springa med lättasteg hem de fem kilometrarna, i stället för att trängas på en buss kunde jag njuta av solen på väg hem över Västerbron.
Och då sprang det ut en man framför mig, som hade varit ute på långholmen, han hade bra klipp i stegen men jag kännde att jag bara måste springa om honom - och det gjorde jag. Med hög puls och en nöjsam min i ansiktet rullade jag ner för Västerbron och trampade på över kungsholmen hem till Vasastan, som sakta höll på vakna för ännu en dag.
tisdag 2 juni 2009
In detail...
---
Jag kände mig cool ända tills farsan ringde mig två dagar innan och började att snacka om gel i mycket högt tempo. Ok jag vet vad det är men jag tror inte att det är något för mig. Men när startskottet gick så nog hade jag laddat med några gel i fickan på mina nyinköpta korta tajts.
Jag var sugen på att planka en startgrupp från min (E) till D. Men eftersom jag har läst i stora kondisionsboken om att stress försämrar syreupptagningsförmägan så tänkte jag att jag inte ska dra på mig onödig stress genom att smita mellan grupperna. Jag ställde mig snällt i ledet, det var gott om plats och jag kom långt fram i vår grupp, töjde musklerna som planerat 10 minuter innan start, ingen uppvärming. När startskottet gick så blev det en lugn promenad fram till startlinjen där alla började att springa. Farten var ok, 5,40/k men jag gjorde misstaget att ta den långa turen på Vallhallavägen, trodde att jag var smart men när jag insåg att det var en omväg fick jag min första utmaning för det mentala. Fast ärligt talat så blev jag lite knäckt redan innan första kilometern då jag såg skylten för 21,1 K - fasen vi ska springa långt idag och jag har inte gjort ett långpass på fem veckor.
Det gick tungt från första steget, hade Szalkais röst i huvudet - de första kilometrarna är avgörande för hur loppet kommer att gå... Hoppade över första vätskekontrollen, hade med mig dryck från start. Trots att det benen kändes tröga var jag lite irriterad på att tempot i kön var lite lågt, det var svårt att ta sig fram till farthållarna för 4.00-tempot. Jag letade efter någon rygg att hänga på, men antingen var den för snabb eller för långsam, ingen i min takt. Efter 5K så tittade jag på mitt armband och såg att jag redan var en minut efter min måltid, inte bra. Men jag kände att jag inte kunde öka takten, kroppen arbetade för fullt och jag höll i mina bästa stunder 5,30/k.
Mitt mål var att ta första halvan på 1,55 men från och med nu så struntade jag i tiden och tänkte att det är bara att springa efter bästa förmåga och ta sig i mål. Varje kilometer var en kamp men de avverkades ändå på något sätt ändå ganska fort. Efter Västerbron var skylten 35K som en dämon (som Bergman stavar) shit jag är bara på första varvet och jag kämpar för varje steg. Men jag vet inte om det var gel vid 5 och 10K eller något annat men efter 16K så känner jag plötsligt att andingen går lättare och stegen blir spänstigare och jag känner att nu kommer jag in i ett slagläge. Yes! Det är det här som jag har väntat på, jag glider fram längs Odengatan och suger i mig folkets jubel och känner mig som en kung. Planen är klar i huvudet, efter 21,1K ska jag plocka fram min Ipod och öka takten till 5,30 och kanske kan jag ta igen mina förlorade minutrar genom en negativ split.
Känslan är obeskrivlig, musiken går i gång, jag passerar 21,1K och nu är maran i gång. Det är nu det gäller. Bara ett varv kvar. Vallhallavägen som har en lätt lutning utför blir en njutning, plockar massor med placeringar glider lätt äver gärdet och forcerar den ganska branta backen i närheten av Kaknästornet. Något förvånad av att jag redan är vid Djurgårdsbrunn flyger jag över bron och springer mot Manilla. Men, som en blixt från en klar himmel så strejkar mina lår och baksidalår på samma gång! Satt fast som i ett skruvstäd! Kramp. Shit. Vad gör jag? Var är sjukvårdarna som måste ta han om mig?
Jag har aldrig haft en så omfattande kramp, visste inte vad jag skulle göra. När jag stretchade låret fick jag kramp i baksidan. Panik! Provade att gå, det fungerade. Efter flera minuter släppte det lite så att jag kunde jogga hjälpligt. Efter ett tag så kunde jag jogga utan att det gjorde ont. Men jag var chockad och omtumlad, vad hände. Nu visste jag att 4 timmar var en drömgräns som inte skulle späckas idag. Nu var det något helt annat, en kamp om att ta sig i mål. 17K kvar, i stekhet sol.
Vid Naturhistoriska museét stod min förjusande fru med en liten dos med Enevit som skulle enligt utsago ge mig en "kick" de sista tio kilometrarna. Men jag var glad för varje steg utan att benen krampar. När jag sprang förbi Kungsan så ökade jag farten av allt jubel och pang! Skruvstäd. Kramp! Kunde inte stå, inte sitta, inte stretcha... aj. Vad fan gör jag? Stod lite halvböjd masserade benen och undrade var sjukvårdarna var...(som jag vet nu behandlade dom som verkligen behövde hjälp) Kom i gång och kunde gå lite och joggade igång efter någon minut. Väl nere på Södermälarstrand kände jag mig hemma, här jag sprungit många gånger och jag vet att många hatar denna sträcka men jag har gjort den till min vän, men inte idag. Det var varmt och jag tyckte inte att fulla grabbar som ville bjuda på öl var roliga. Men det var många på hejjade och peppade och efter ett hårt jobb var jag framme vid bron... Och jag tänkte först att jag kommer inte att klara att springa över hela. - Blink - Ny tanke, hitta en rygg som jag kan hänga på. Hittade en snubbe som hade en bra takt, tittade på hans fötter och hängde på, tänkte att det är nu som agnarna skiljs fran vetet. Tyckte att han sackade efter halva bron och jag drog ifrån. Enda smolken var att jag blev omsprungen av Stinsen och två kostymnissar, som inte var svettiga. Väl nere vid vätskekontrollen 35K kände jag att nu kan det faktiskt gå vägen. Kunde öka farten vid Norrmälarstrand och jag kände mig pigg(!) vid T-centralen. PANG! Kramp. Gå lite. Jogga lite. Sen blev jag övverraskad av min fru (nu mer förtjusande) som stod vid korsningen till Odengatan med en Redbull och jag blev pigg och kunde öka takten. Vid 40K insåg jag att jag kommer att klara min första mara! Jag blir tagen av ögonblicket och känner respekt för distansen, glad och lycklig och lite gråtmild. Springer förbi ett par finnar som jag sprungit bakom då och då under loppet. Känslan att komma in på stadion är svår att beskriva, man är medveten med har också en kontakt med känslor i kroppen som man inte visste fanns. Solen skiner och folket jublar, jag super in känslan och glider in i mål. Klarar mig inom fyra och en halv timma vilket gör mig jättenöjd. Blir nästan chockad över känslorna som svämmar över mig när jag får min medalj i handen. Inte långt till tårar. Wow, jag klarade det. Känner mig som en del av 14 000 som sprang men samtidigt ensam i att det var faktiskt jag som gjorde det. Ingen annan, alla träningspass och varenda steg i maran, det var jag som gjorde det.
måndag 1 juni 2009
Vad ska jag skriva?
tisdag 26 maj 2009
Count Down
Kommer jag att klara mitt mål? fyra timmar? Jag har förståss ingen aning. Men jag tror att jag kan göra det eftersom jag har följt Salkaiz-program ganska bra. Och när jag gjorde det inför halvmaran i höstas så klarade jag mitt mål på sub 2 tim. Då borde det ju bara klart, eller... Det som har gjort mig lite osäker var när jag sprang med en mycket rutinerad löpare som sa att en mara är lång och såg lite fundersam ut när jag berättade att jag skulle springa under fyra timmar.
Jag har i alla fall skött min skada exemplariskt och har tränat mycket försiktigt, och har nu på sista tiden kunnat köra kortare pass i mitt tänkta tempo 5,30/K.
Min hokus-pokus-doktor har sagt att jag inte får äta ris, bröd, havre, vete, pasta, ost, mjölk och en massa fler förbud, det struntar jag i denna vecka. Inte för att jag tror på en klassisk kolhydratuppladdning men jag tror att det är svårt att fylla på alla depåer utan ovanstående födoämnen.
I morgon kör jag mitt sista pass.
söndag 17 maj 2009
En dotter!
onsdag 13 maj 2009
Video - Kungsholmen Runt.
Eftersom jag är fortfarande skadad så kunde jag inte vara med och springa halvmaran, Kungsholmen runt. Så jag tog med mig kameran i stället.
tisdag 12 maj 2009
Naturdoktorn!
Nu har jag alltså mått, hur ska jag säga, inte så bra i över ett år och det känns verkligen som man borde göra något åt saken. Jag har givetvis varit på sjukhus och gjort tester, inga resultat, jag har varit hos hälsokosten och där har jag fått lite hjälp men jag har inte blivit helt bra.
Så, för någon månad sen fick jag tipset om Lars-Erik, han är naturdoktor. Min bild av en naturdoktor, det är min svåger(han är faktiskt det) som med lite humbug-metoder lyckas övertyga olyckliga människor att köpa dyra läkemedel beståendes av en molekyl utspädd med 10 000 liter vatten. Inget som är på riktigt.
Men eftersom jag inte har något alternativ så kan det ju vara kul att se vad han säger, jag kommer inte att köpa något av medicinerna han kommer att pracka på mig.
Jag kommer dit, Lars-Erik tar ett blodprov och stoppar in det under mikroskopet, pang! Med hjälp av en projektor kunde jag nu se mina egna celler, wow!, rödablodkroppar, vitablodkroppar, andra celler som såg lite konstiga ut med taggar… hmm ska dom se ut så där? Lars-Erik tycker att det inte ser så bra ut, måste vara något med levern… Nu blev det inte lika spännande, vad menar han?
Efter det tittade vi på ett blodprov som hade torkat in, där visade han ett område som det ska se ut, ett jämt mönster med svarta streck. Men bara lite till höger så kunde man hitta stora sprickor! Lars-Erik säger att det bruka kunna vara små sprickor men det här ser ju ut som Nilen! (fniss) Jag skrattade inte, vad menar han? Håller jag på att dö? Jag kände mig frisk när jag kom dig och nu mår jag inte bra. Lars-Erik berättar att jag har problem med lymfan, vad är det?
Sen fick jag lägga mig på en brist och sen tog han mig i pannan, nästippen, munnen, hakan, halsen, naveln. Sen gick han och antecknade. Sen tog han mig på pannan igen och så fortsatte det. Sen sa Lars-Erik att jag tror att du har ont här, och då skrek jag sprattlade för att komma loss från hans grepp, det gjorde jätte ont. Det är så här du behandlar din lever. Vad ska jag göra då? Svarar jag.
- Du måste sluta att dricka…apelsinjuice!
- Jaha.
- Inga ägg, ingen ost, ingen mjölk, sluta med bröd och pasta.
Lustigt nog prickar han in saker som jag konsumerar i ganska stora mängder, speciellt på kvällarna. Behandlingen fortsätter och jag börjar fundera på om han gör det här för att lura mig eller kanske är det så att han verkligen kan hjälpa mig. Ju längre tiden går desto mer övertygad är jag, det här fungerar. Lars-Erik kan nog hjälpa mig.
Och då kom vi till betalningen: Behandling 950:- ! (Det visste jag om och behandlingen/undersökningen var 1,5 tim) Mina ”mediciner” 1300:- !!! (vilken galning nu är jag rippad, håller på att backa ur)
Så här gör en slipad försäljare, Lars-Erik berättar för mig att om jag säger hur mycket jag kan betala så kan han anpassa ”medicineringen”. Då jag undrar om vad jag får för hälften säger han att då kan vi inte medicinera bukspottskörteln och det är ju inte så bra, eller så kan vi inte medicinera levern, och det är definitivt inte bra. Jaha.
Då kommer jag på att jag ska serva min bil för 14 000 kronor, för det är ett lager som är trasigt i ett hjul. Och bestämde mig för att jag är ju lika viktig att serva som min bil, så då kan jag testa det här.
Slutnota 2300:- Och vet inte om jag känner mig lurad eller om det här är mitt första riktiga steg mot slutet på min Uganda-amöba.
måndag 11 maj 2009
Morgonträning
Suck.
onsdag 6 maj 2009
Äventyrsbad
Idag drog jag till Eriksdalsbadet efter jobbet. Jag är mer motiverad än någonsin att träna, nu när man inte kan. Ironiskt. Jag har aldriga varit bra på att simma, idag tänkte jag att jag skulle ge simning en serös och ärlig chans, som sport. Köpte givetvis då ett par simglasögon, så att man kan ta så där coola långa simtag och glida fram som en delfin i bassängen.
Lite bättre i knät
Vi hade ekonomi-tanten hos oss i dag och hon tittade lite konstigt på mig när jag satt i redigeringen med en iskall vattenflaska fasttejpad i mitt knäveck - jag sa inget.
Grönt the och softa promenader, gör susen har även smörjt in mig med Voltaren men jag tror inte så mycket på det. Men det är ju dumt att inte prova.
I dag så lutar jag åt att inte prova att springa halvmaran på lördag, jag måste gå på det säkra i första hand och det är viktigare att inte vara skadad när jag ställer mig på startlinjen än att köra exakt efter träningsupplägget. Jag kan kanske klara mitt tidsmål ändå.
måndag 4 maj 2009
Nu kom skadan - ordentligt
Jag har stuckit ut hakan och sagt att jag mår så bra och träningen går toppen. Och jag är inte vidskeplig, så jag tror inte att jag nu sitter med ett knä som ömmar på grund av tidigare skrivna ord.
Jag har bara inte följt mitt träningsprogram, utan jag har freebasat lite och det funkar tydligen inte så bra. Jag ställde in ett par pass förra veckan till förmån för renovering och familj. Det tänkte jag att jag skulle kompensera med att köra ett riktigt tufft pass i terräng i stället. Det slutade med att jag fick ett lätt ömmande knä och en värkande vänsterfot, jag trodde nästan att jag hade lyckats dra på mig en stressfraktur i foten. Men nu känner jag inte av foten längre. Men knät börjar att bli en sorglig historia, jag har provat med några återhämtningspass och det har känts ok, det vill säga inte ondare än innan passet. I helgen var jag ute på långpass på cykel i stället för löpning, men kunde inte hålla mig ifrån att köra lite styrka för benen: dvs gång i mycket brant skogsbacke som jag har på min tomt i stugan, passet kändes mycket bra och jag gick i backen ”bara” fem gånger. I dag har jag värk både på framsidan av knät, det jag har läst kallas ”runners knee” men även på baksidan i knävecket är jag mycket stel och har värk.
Jag är inte någon som lätt drabbas av panik eller hetsar upp mig över småsaker men vetskapen att jag ska springa en halvmara nu på lördag, ett viktigt pass i min uppladdning till maran, gör mig lite orolig. Och jag vet inte hur jag ska göra för att förbereda mig på bästa sätt, ska jag träna lätt och ofta eller ska jag bara försöka vila mig ur detta elände.
Lyckligtvis har min kollega fått ett frukosterbjudande på Sturebadet, och jag har blivit bjuden på frukost och bad. Jag kommer att stå och häng på låset kl 0700 i morgon för att kunna göra så många längder jag kan innan jag måste sätta igång och jobba. Löpning eller ens promenad är inte ett alternativ.
onsdag 29 april 2009
Sommar?
I går hade min fru läst mitt förra blogginlägg och tyckte att jag behövde en knuff i rätt riktning:
- Om du inte springer i dag så ska jag peta ut dig ut lägenheten!
Och hon är gravid och ska föda om bara ett par veckor. Snacka om bra support hemma.
I går var det helt fantastiskt löparväder, sol och många plusgrader. Shorts och tröja. Hade ingen riktig plan på hur jag skulle genomföra mitt pass, bara att jag skulle köra lite kort backe som det stod på schemat.
Otroligt vad lite vila gör för löpningen, jag öppnade lite soft, tyckte jag men klockan stannade på 5,20 första kilometern. Ops, bra tid, det är ju mitt medelhårda tempo. När jag kom ner till Karlbergskanalen och vek in i skogen kände jag att benen fick jobba på bra i terrängen och att dom gillade det, det gjorde jag också. Andra kilometern stannade klockan på 5,04. Lite högt tempo för att vara en uppjogg till backlöpningen, men eftersom det kändes så bra körde jag på.
Backlöpningen var kul! Va? Ja, men nu har jag nog kommit en bit på vägen, det kändes bra att ta ut min max och spurta uppför en backe. 8 gånger! Hade jag sett mig själv för 10 år sen hade jag bara skakat på huvudet och garvat. Efter backen körde jag lite styrka och koordination på militärens övningsbana, ganska kul att hoppa runt på plintar och dylikt.
Jag var helt klart nöjd när jag stod i duschen och kollade statistiken på klockan.
tisdag 28 april 2009
Inspiration
Det har varit ganska tungt den sista perioden med några bakslag. Inte inom löpningen, och inte att det gör något att man får punktering på bilen. Men att jag glömde bort att jag har sommardäcken i stugan och körde 8 mil till Stockholm för att inse att jag inte har några däck där. Nu måste jag åka tillbaka till Norrtälje med reservdäcket och det betyder 80km/tim. Ganska segt. Är huvudet dumt så får kroppen lida.
I helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag ställde in löpningen. Jag var absolut inte tvungen att göra det, det var bara det att jag prioriterade att renovera istället. Man kan väl se det som någon slags lågintensiv träning om man vill vara positiv men ärligt talat så har jag nog fått ett litet motivationsproblem. Jag kände mig inte sugen, och det har hänt förut men då har jag ändå gett mig ut och efter några K så är man helt plötsligt motiverad.
Jag ser det helt enkelt som missad träning, som jag inte ska ta igen på något annat sätt. I och med att jag varken har varit sjuk eller skadad har jag missat minimalt antal pass. Träningsprogrammet fortsätter i kväll och jag kommer att stå ombytt och klar för att springa.
Jag har anmält mig till Kungsholmen runt, halvaradistansen, lördag den 9 maj. Det känns lite pirrigt, men lite tråkigt att jag inte känner någon som också ska springa, det är ju så kul att ladda upp tillsammans och snacka lite skit innan och efter. Men tillskillnad från förra halvmaran som jag sprang, St: Eriksloppet, i höstas så känner jag mig i mycket bättre form. Och framförallt att jag har fler mil i benen.
Siktar på att springa på 1.45 men kommer att vara nöjd om jag kommer under 1.50.
lördag 25 april 2009
torsdag 23 april 2009
torsdag 16 april 2009
onsdag 15 april 2009
Utmana ödet
Man får tydligen inte säga: Jag är i toppenform, jag känner mig stark osv. För då kan det komma en lite olycka och man blir skadad, har jag hört. Men jag tror inte på det. Jag säger det igen: Träningen går toppen och jag håller på att nå ett av mina delmål, att inte bli skadad under min marathonträning. Jag har i och för sig dragit ner på några pass, men eftersom jag är ganska dåligt grundtränad så är det viktigt för mig att få kontinuitet i min träning. Och om jag inte får alla kilometrar i benen så tror jag att det är mindre viktigt. Dessutom så kan man ta i lite hårdare på passen om jag bara tränar tre gånger i veckan.
Vågen har lagt av, så jag vet inte hur det går med min viktminskning. Men om jag ser mig i spegeln så ser det inte ut som om jag har tappat något.
Min franska PT gav mig några råd: Han tycker att det är för mycket socker i mitt mellanmål, äpple eller banan, jag ska äta torkade äpplen. (kostade 41,50 på hälsobutiken, det kostar att ligga på topp). Sen ska jag inte äta kolhydrater på kvällen.
Jag ska prova denna diet i veckan, men sen tror jag att jag kommer att äta som vanligt fram till loppet.
torsdag 9 april 2009
Toppform
Dagsvikten ligger på 82kg. Jag har bara lyckats kapa ett kilo på ca 3 veckor: Och jag vet vad problemet är; jag äter en lätt middag med lågt GI. Efter 3 timmar är jag jättehungrig och har då inget bra litet mål att stoppa i mig. Så, då rullar det in godis, mackor och glass. Supergott! Men inte så bra kanske.
När jag var i Paris och sprang fick jag göra det tillsammande med en personlig tränare som min syrra hade fixat (tack syrran). Han tyckte att om jag skulle bli bra på marathon så borde jag sikta på 75 kg. (Och jag som tyckte att sub 80 var ett svårt mål) När det gäller vikten så får vi se, jag känner mig mycket nöjd med hur jag ser ut. Det är endast av tidmässiga skäl som jag nu vill minska i vikt.
söndag 5 april 2009
lördag 4 april 2009
måndag 30 mars 2009
Fuck Szalkai
Mitt bästa träningspass i år!
torsdag 26 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Backe
Löpning är bäst! När jag kom hem mådde jag toppen, kollade i min träningsdagbok och insåg att jag har tränat konsekvent nu sen juli 2008. Det är bra för att vara mig. Eller i andra ord, jag känner knappt igen mitt nya jag. Jag mår toppen!
måndag 23 mars 2009
Nu rullar det på
Nu får vi se vad Mr Szalkai har hittat på nästa vecka, (vad skönt det är när någon bara bestämmer vad man ska göra...)
onsdag 18 mars 2009
Lättare steg
Det sägs att man tjänar cirka 30 sekunder på milen per kilo lättare man är. Men jag vet inte vad det gör på en mara.
söndag 15 mars 2009
47K äntligen!
Vägning i morgon för att se om jag lyckats gå ner något i vikt.
onsdag 11 mars 2009
tisdag 10 mars 2009
Svårt att få till en bra träningsvecka!
lördag 7 mars 2009
fredag 6 mars 2009
jag vill vara en promille!
tisdag 3 mars 2009
30 grader kallare på 6 timmar
Jag gör en tränings-DVD om Vasaloppet och bör man ju vara där för att ta lite stämmningsbilder. Vasaloppsåkare är ju halt klart dedikerade till sitt kall, kl 04.00 vaknade jag efter 2 timmars sömn. Tittade ut genom fönstret och såg skidåkare med stora ryggsäckar som var på väg. Man måste åka 4.30 för att hinna till Sälen innan starten går 8.00. Men när starten går kan jag förstå varför man utsätter sig för denna utmaning, vilken stämning!
I går så gick startskottet för en ny fas i mitt träningsuppläg: Kapa kilon. Jag väger idag 85,5 kg och jag har som mål att komma under 80 kg innan maran. Jag tänker inte springa runt med onödiga kilon. Började med stenhårt diet i går med kalkon och sallad till lunch och till middag åt jag lax, linser och grönsaker. Nattmackorna byttes ut mot morötter.
måndag 2 mars 2009
Sommaren är räddad
Electric Boys återförenas!
Originaluppsättningen av ett av Sveriges
internationellt kändaste rockband återförenas till sommaren för festivalspelningar i Skandinavien och delar av Europa.
Conny Bloom: - "Det känns fräscht och inspirerande att få lira med det här bandet igen. Vi hade ett eget sound när vi kom och det finns inget band som låter som vi i dag heller. Det finns ett tomrum där ute för oss att fylla".
tisdag 24 februari 2009
Medeldistans i kvällssolen
Tänkte ta en vanlig distans på ca 6-min tempo, eftersom det är så pass backigt här. Men väl ute på gatorna kände jag mig väldigt pigg och kunde hålla ett högre tempo. Efter 5 k hörde jag någon som sprang efter mig, vände mig om och såg en liten byracka som flämtande och stirrade skumt på mig. Jag ökade takten men hunden hängde på, tänkte lite på Rune Larsson som har skrivit en krönika om hur många gånger som han blivit hundbiten. Jag undrade stilla om jag hade tagit min stelkrampspruta nyligen. Tittade bakåt, hunden sprang och nafsade efter mina vader... Då bestämde jag mig för att springa över på andra sidan vägen. Problemet löst. Det var länge sen som jag hade så bra klipp i steget, sista 2 K var uppförsbacke med 200 höjdmeters stigning. Körde på så hårt att jag ökade min maxpuls med ett slag! som nu ligger på 184 slag.
Snitttid på 5,40, min tänka marathonfart. Jag kommer att sova gott nu.
måndag 23 februari 2009
Långpass på bergig riviera
I söndags, steg jag upp tidigt. Inga rörelser eller ljud hördes i huset. Solen stiger sakta upp över bergtopparna och fåglarna kvittrade. Det var 8 grader och vindstilla när jag gav mig iväg. Jag hade en plan att springa 18K, Från Cannes, Le Cannet upp till Vallauris sen ner till havet och sen upp för ett berg och hem till huset. Men när jag kom ut och skulle springa mot Vallauris insåg jag att staden ligger uppe på ett högt berg och jag gjorde en liten justering i löparplanen. Tycker att det är otroligt kul att ge sig ut och få se så mycket nytt och det går upp och ner, man vet inte om man ska orka eller vad som dyker upp runt nästa hörn. När jag kom ner till havet värmde solen ordentligt och det var kul att glida fram på strandpromenaden. Efter 14 K så svängde jag upp mot berget där huset står, 2 K uppför längs en serpentinväg. Helt klart en ny upplevelse att springa i en så lång uppförsbacke.
I dag är det vilodag, var och badade med familjen på ett badhus, sonen simmade 100 meter alledes själv (med flytkuddar på armarna). Gissa om jag är är en stolt pappa!
lördag 21 februari 2009
Löpning i Cannes
Men det som är kul är att det går upp och ner, och det är kraftiga lutningar. Solen skiner och det är så skönt att kunna springa i shorts. Känner rejält i hälsenorna och lår att musklerna får jobba hårt.
Man kan i och för sig välja att springa längs vattnet men det är ju helt platt och ingen utmaning. I morgon ska jag ge mig på ett längre pass.
onsdag 18 februari 2009
Träningsläger i Cannes
I morgon så dra jag med min familj till Cannes för en veckas semester. Gissa om jag tänker packa mina löpardojjor, och gissa om jag tänker vara ute och springa varje dag? Känner mig inte helt frisk ännu så jag tänker inte träna i dag, bara för att vara helt säker att jag är fit for fight där nere, så att jag kan få glida fram längs medelhavet längs strandpromenaden. Och få nöta uppför långa och häftiga bergsvägar som kommer att tjäna som styrketräning.
I morgon drar vi! yes!
tisdag 17 februari 2009
Running Brave
Kollade på en löparklassiker - Running Brave - som handlar om en halvindian, Billy Mills, som lyckas vinna ett OS-guld. Mills har en grym spurt. Och hur var filmen, ja... sevärd om man är en löparnörd.
måndag 16 februari 2009
Tillbaks i skorna!
Äntligen tillbaka!
söndag 15 februari 2009
6 sjukdagar
Ser vekligen fram emot att få vara med att springa ett marathon, men jag har inte bokat in några fler tävlingar efter Stockholm.
onsdag 11 februari 2009
Åhh vad trist
Det jag sysselsätter mig är med att göra tåhävningar och leta upp bra bålträning på nätet. Hittade bra instruktioner här. Ska köpa en boll och sätta igång. Något måste man ju sysselsätta kroppen med, trots allt.
måndag 9 februari 2009
En bra vecka
Långpasset igår kände jag mig stark, över Västerbron testade jag min tänkta marathonfart och det var inga problem. Drog ner på takten och planade ut på söder, men kunde löpa aktivt och tänka på spänst och hållning. Efter 10K hade jag en otroligt skön känsla, som avtog i uppförsbackarna mot söders hjärta. När jag kom fram till Renstjärnasgatan och hade utsikt över hela Stockholm i nattlig vinterskrud var jag tvungen att dra ner på tempot för att bara njuta av vår vackra huvudstad.
Sista kilometrarna testade jag en fartökning, 5,47 och 5,30, blev förvånad att jag kunde hålla den farten efter 18K. Ett till bra pass, jag tror att jag har höjt min formkurva. Yes!
torsdag 5 februari 2009
En perfekt distans!
Förövrigt så började kvällens pass öven idag med en liten tur med min son till "stora vägen". Han var lycklig ända till jag sa att nu sticker jag i väg på min runda... "jag vill följa med!" hördes med storgråt i trappuppgången...
onsdag 4 februari 2009
Vecka med rutiner
I kväll när jag bytte om till löpningen kom min son och sa att han ville byta om och följa med ut och springa, vem kan säga nej till en liten söt 2,5 åring? Fixade något som liknade mina kläder med tajts, skor och jacka. Utanför nere på trottoaren så kom han på att han ville byta skor... Ok, vi gick upp och hittade springskorna. Sen bar det iväg, lillkillen pinnande på ganska bra. Det roliga uppstår när man möter människor som tittar på mig och undrar om jag har några kines-ispirerande träningsmetoder, med att vara ute med min son 20.00 och jogga, med uppmuntrande ord som: Vad snabb du är! Bravo! Det blev en runda ner till "stora vägen" och tillbaka, säkert 600m. Det är i allafall kul att han gillar att springa, men vilket barn gör inte det?
Dagens träningspass bestod av 1000-metersintervaller. Jag har lämnat in min klocka på service för byte av batteri, så jag hade inte så bra koll på min träning. Jag körde gärnet, mjölksyra och smärta. Tror att jag nådde till 1000-meter, följande 5repetitionerna blev 200m kortare, men bra tempo. Mitt tempo ska ligga på 4,30-5.00 tempo på intervallerna. Lite svårt att veta nu, utan klockan, men när jag joggade hem de sista 2K så kände jag att jag hade tagit ut mig ordentligt.
I kväll har vi plåtat ett omslag för en kommande bok som kommer ut i mars. Nu ska jag äntligen gå och lägga mig.
måndag 2 februari 2009
Nya tider - Härliga tider
I går bestämde jag mig för att haka på Salkaiz 4-timmarsprogram, vilodag i dag, shit vad tråkigt. Får ägna kvällen åt att göra en bra meny inför veckan. Har umgåtts med vad jag kallar "Nutrition freaks" i en vecka och har blivit lite inspirerad, dagens lunch bestod av babyspenat, sallad, tomater, avocado och Kalkon. Äpple till mellanmål.
I morgon blir det 1000-metersintervaller. yes!
söndag 1 februari 2009
Speed Week - Gran Canaria
Jag har nästan glömt hur det var, att springa i shorts, linne, korta strumpor och ett par skor. Jag svänger ut från hotellen direkt ner på strandpromenaden, vågorna från Atlanten bryter in mot klipporna. En lätt bris av salt och tång sveper in. Jag tar ett djupt andetag och med lätta steg ger jag mig iväg. Jag var inte på jobb, jag var lycklig.
Första dagen hade jag tid att köra två pass, ett lungt morgonpass för att sen på kvällen ge mig iväg på mitt första speedpass. Det landade på 5K i 5,20 tempo, vilket är min tävlingfart på halvmaran. Helt ok, med tanke på att det är flera branta stigingar mot bergen på min rutt. Följande dagar hinner jag ut på ett pass om dagen efter att vi är klara med inspelningarna. Tiderna kommer ner till 5 min/K i slutet av veckan. Och jag landar på totalt 29K utan ett långpass. Jag är mycket nöjd eftersom jag på sista passen känner att jag kan hålla ett 5.00-tempo på träning utan att få mjölksyra.
När jag flög in över Stockholm och såg snön så log jag, för jag har fått en doft av sommaren och det var nice!
torsdag 22 januari 2009
Gran Canaria
Jag är nämligen mycket less på den här kalla vintern och är nåstan på väg att ge mig in på ett gym för att göra ett träningspass i veckan vi får se...
Löpningen tickar på men jag kommer inte upp över 30K i veckan på grund av en massa orsaker, men antagligen är det bara att jag inte planerar mitt liv tillräckligt bra, jag menar, det är ju bara ca 4 timmar jag behöver ägna åt löpning. (Men jag skulle vilja ägna mycket mer... och i varmare väder.)
måndag 12 januari 2009
Ännu en dålig vecka
Veckan har varit en rivstart jobbmässigt vilket har pajat lite av mina löparplaner, man jag är nöjd med att lägga ett pass från jobbet vid 22-tiden, sen att det var svinkallt och höll på frysa ballen av mig det hör inte hit, ensam i motvinden längs strandvägen.
Långpasset idag var lite varmare och skönare, har hittat bort till söder via västerbrn och sprang den fina sträckan runt södermalm, tillbaks via Stadshuset. Jag var ute i två timmar med en medelpuls på 151, hoppas att det ger lite resultat till veckan.
torsdag 8 januari 2009
Full fart på jobbet!
Fick mycket gjort och kl 22 var jag klar. Bytte om och spang hem från SVT, det var svinkallt och när jag kom ut på strandvägen in mot stan så möttes jag av en elak nordanvind som gav inte med sig under hela passet. 5K på en halvtimma, och då fick jag vänta på några röda gubbar långsvägen. Bortsett från att man måste duscha så går det lika fort att springa som att ta bilen...
Tror att jag springer till jobbet i morgon. Hoppas att det är kallt, jag börjar gilla att härda kroppen.
tisdag 6 januari 2009
Långpass blev återhämtningspass
Siktar på 40K inför nästa vecka.
lördag 3 januari 2009
Gott nytt puls
I går kväll låg jag och läste min nya favoritbok - Stora Löparboken. Den är inte så bra skriven, men det är ju så kul att man kan skriva så mycket om att sätta den ena foten framför den andra, och jag älskar att läsa om det! Hur hjärtat pumpar ut blodet i kroppen. Hur alla muskelceller fungerar och vad som gör musklerna snabbare och starkare. Helt enkelt en bibel för en löparnörd.
Har beställt Jim Fixx gamla klassiker, The Complete book of running, är väldigt nyfiken på vad han skriver, han lär ju ha varit extrem i sina åsikter. RIP. Återkommer mer om detta.
Jag gör lite som jag vill när det gäller träningsupplägget, det enda jag är noga med är att träningen blir regelbunden. I dag har jag varit ute och sprungit ett testpass som enligt Szalkai ska återkomma i marathonprogrammet. Det var skitjobbigt. 5 x 800m. Men det var härligt vinterväder med 5 minus och en lätt snöskrud som prydde vasastan, Karlbergs Slott, Kungsholmen bort till Kristinebergs IP där jag körde igång med årets första intervaller:
3:35 - 3:45 - 3:49 - 3:54 - 03:37
Jag är faktist ganska nöjd, men det som förvånade mig var att jag höjde min maxpuls från 183 till 187! Inte illa, det kommer att direkt resultera till att jag kommer att få det lite lättare på mina distanspass framöver (lägre medelpuls...)
Ser fram emot ett långt långpass i morgon...