torsdag 5 februari 2009

En perfekt distans!

I bland så mäller det bara till och allt stämmer. En enkel lättdistans på 8K med tiderna 5: -50 -38 -31 -42 -34 -34 -28 -25. Inga tider som imponerar kanske men det som gör mig så nöjd är att jag kunde börja i lugn takt och sedan öka, sista kilometern är det bara uppför så den är ganska tuff. Kännde mig lätt och smidig trots att det är skitväder i Stockholm, snöslask och halkigt. Träffade på en gammal arbetskamrat, han bara säga hej och hejdå, men ändå det är lite kul att se blickarna när man svoshar förbi.

Förövrigt så började kvällens pass öven idag med en liten tur med min son till "stora vägen". Han var lycklig ända till jag sa att nu sticker jag i väg på min runda... "jag vill följa med!" hördes med storgråt i trappuppgången...

2 kommentarer:

Magdalena sa...

Jag längtar till mina söner är så pass stora att de kan cykla brevid när jag springer...
Kul att det känns bra, man ska ej stirra sig blint på alla tider jämt. Utan på att det just känns bra i kroppen!

Jobarez sa...

Frågan är vad man tänker när barnen blivit så gamla att dom springer ifrån en :-)