tisdag 30 september 2008

Stockholm Halvmarathon

Hittade lite bilder på nätet och måste självklart publicera dom. Jag skrev aldrig heller någon detaljerad rapport från loppet. Jag antar att luften gick ur mig lite efter halvmaran.

Min vän och kollega, Daniel såg ut så här:




Jag var placerad i sista startled, F, för jag hade inga tidigare lopp att stoltsera med. Lyckades drafta upp mig ett led, för att jag sa att jag siktade på en tid under 2 timmar.
Precis innan starten så tyckte jag att jag hade något under foten i skon, jag var tvungen att knyta upp skon och kolla... nej det var ingenting där. Orutinerat. Och nu hade jag tappat min hyfsade bra placering i ledet. När starten gick så stod jag sist och jag väntade ut alla så att jag skulle få en bra och snabb start. Det kändes lite skumt att loppet hade startad men där stod jag och softade.
Väl över startlinjen så var jag igång och hade ett bra pace. Hittade en rygg på en en proffsig tjej med Stockholm Marathon training-tröja. Min stora oro var att jag skulle få mjölksyra vid Vasaparken, men det gick bara bra och i utförslöpningen låg jag och snittade 4-nånting tider, jag blev förvånad att det gick så bra.

Då sände jag en tanke till min vän Jögga och funderade på hur han kände sig:


5 km 0.27.02 snitttid 5.24/km

Första hejaropet kom efter fem kilometer, Anders stod med sin svärfar och ropade, det gjorde att jag höjde tempot och gjorde ett ryck, svårt bara att klämma sig förbi alla rumpor och magar i olika former på den smala gångvägen.
Jag såg knappt några kilometermarkeringar förrän 10K.

10 km 0.54.37 snitttid 5.31/km

Nu börjar det att kännas att jag har hållit ett mycket högre tempo än vad jag tidigare trodde att jag skulle kunna hålla, min klocka visar 5,20-pace. Då smäller hungern till, jag blir så hungrig att det knorrar och smäller i magen. Tror du att jag blir glad när jag ser att det står superduktiga funktionärer med skalade bananer som jag får... mums.


Vid 13K stod min fru med dryck till mig, jag kände mig som en Kenyansk marathonlöpare som har sig efter stall med sig med egen specialblandad dryck. Det var väldigt härligt att få se henne och min son Sixten som väntade ihärdigt och hejade på mig i regnet.


Nu var jag laddad med energi och jag hade gjort mer än hälften av loppet, så när jag får syn på en fotograf så smilar jag så klart:




Södermälarstrand är inte favorit sträckan men jag ogillar den inte, som många andra löpare... men när jag kommit halvägs känner jag en stark odör av bajs, tänker att det är några läckande bajamajor men när jag lyfter blicken ser jag en man framför mig med lite brunt här och var... Jag byter sida och lägger in en högre växel.

15 km 1.21.58 snittid 5.28/km

Nu väntade söder och stigningarna som jag inte hade koll på, hade hade sprungit stora delar av banan men denna del var helt blank. Längre uppförsbacke hade jag inte sprungit i, den var inte så brant... men lång. Efter att jag klarade backen med att jag märkte att jag sprungit om flera personer och fortfarande var andningen under kontroll, pulsen var OK, ingen mjölksyra, men benen hade ont inte vana att få styra fram min kropp i denna höga fart. Någon stans här på söder kände jag att det här är ju kul (relativt), jag lever, jag kommer att klara något som jag aldrig trodde jag skulle göra, jag bestämde mig i detta ögonblick att jag ska springa Stockholm Marathon. Sen försökte jag att öka farten, som jag oundvikligen hade långsamt tappat i uppförsbackarna på söder. Sista biten var plågsam, vi 20K slängde jag upp armarna för speakern som nämde mitt namn och jag fick lite mer energi.

20 km 1.49.42 27.44 snittpace 5.32/km

Upploppet var nära och jag hade krafter kvar, jag gjorde en supersnabb avslutning, kastade mig fram på kanten, förbi mållinjen. Chockad av smärtan i benen och kroppen stod jag darrande och gjorde ingenting, tänkte ingenting, men kände en otrolig lycka... för jag visste att jag hade klarat mitt mål att springa halvmaran under 2 timmar.

Mål 1.55.41 5.59 snittpace 5.27/km

1 kommentar:

jogga99 sa...

Jag och Danne kämpar, det syns. Och att kämpa väl är det finaste man kan uppnå. Du ser bara ut som en glad söndagsjoggare med för bra tid.