tisdag 2 juni 2009

In detail...

Om du inte orkar läsa hela inlägget så var det skitjobbigt från första kilometern, klarade inte mitt mål men är nöjd ändå!


---


Jag kände mig cool ända tills farsan ringde mig två dagar innan och började att snacka om gel i mycket högt tempo. Ok jag vet vad det är men jag tror inte att det är något för mig. Men när startskottet gick så nog hade jag laddat med några gel i fickan på mina nyinköpta korta tajts.


Jag var sugen på att planka en startgrupp från min (E) till D. Men eftersom jag har läst i stora kondisionsboken om att stress försämrar syreupptagningsförmägan så tänkte jag att jag inte ska dra på mig onödig stress genom att smita mellan grupperna. Jag ställde mig snällt i ledet, det var gott om plats och jag kom långt fram i vår grupp, töjde musklerna som planerat 10 minuter innan start, ingen uppvärming. När startskottet gick så blev det en lugn promenad fram till startlinjen där alla började att springa. Farten var ok, 5,40/k men jag gjorde misstaget att ta den långa turen på Vallhallavägen, trodde att jag var smart men när jag insåg att det var en omväg fick jag min första utmaning för det mentala. Fast ärligt talat så blev jag lite knäckt redan innan första kilometern då jag såg skylten för 21,1 K - fasen vi ska springa långt idag och jag har inte gjort ett långpass på fem veckor.




Det gick tungt från första steget, hade Szalkais röst i huvudet - de första kilometrarna är avgörande för hur loppet kommer att gå... Hoppade över första vätskekontrollen, hade med mig dryck från start. Trots att det benen kändes tröga var jag lite irriterad på att tempot i kön var lite lågt, det var svårt att ta sig fram till farthållarna för 4.00-tempot. Jag letade efter någon rygg att hänga på, men antingen var den för snabb eller för långsam, ingen i min takt. Efter 5K så tittade jag på mitt armband och såg att jag redan var en minut efter min måltid, inte bra. Men jag kände att jag inte kunde öka takten, kroppen arbetade för fullt och jag höll i mina bästa stunder 5,30/k.

Mitt mål var att ta första halvan på 1,55 men från och med nu så struntade jag i tiden och tänkte att det är bara att springa efter bästa förmåga och ta sig i mål. Varje kilometer var en kamp men de avverkades ändå på något sätt ändå ganska fort. Efter Västerbron var skylten 35K som en dämon (som Bergman stavar) shit jag är bara på första varvet och jag kämpar för varje steg. Men jag vet inte om det var gel vid 5 och 10K eller något annat men efter 16K så känner jag plötsligt att andingen går lättare och stegen blir spänstigare och jag känner att nu kommer jag in i ett slagläge. Yes! Det är det här som jag har väntat på, jag glider fram längs Odengatan och suger i mig folkets jubel och känner mig som en kung. Planen är klar i huvudet, efter 21,1K ska jag plocka fram min Ipod och öka takten till 5,30 och kanske kan jag ta igen mina förlorade minutrar genom en negativ split.
Känslan är obeskrivlig, musiken går i gång, jag passerar 21,1K och nu är maran i gång. Det är nu det gäller. Bara ett varv kvar. Vallhallavägen som har en lätt lutning utför blir en njutning, plockar massor med placeringar glider lätt äver gärdet och forcerar den ganska branta backen i närheten av Kaknästornet. Något förvånad av att jag redan är vid Djurgårdsbrunn flyger jag över bron och springer mot Manilla. Men, som en blixt från en klar himmel så strejkar mina lår och baksidalår på samma gång! Satt fast som i ett skruvstäd! Kramp. Shit. Vad gör jag? Var är sjukvårdarna som måste ta han om mig?

Jag har aldrig haft en så omfattande kramp, visste inte vad jag skulle göra. När jag stretchade låret fick jag kramp i baksidan. Panik! Provade att gå, det fungerade. Efter flera minuter släppte det lite så att jag kunde jogga hjälpligt. Efter ett tag så kunde jag jogga utan att det gjorde ont. Men jag var chockad och omtumlad, vad hände. Nu visste jag att 4 timmar var en drömgräns som inte skulle späckas idag. Nu var det något helt annat, en kamp om att ta sig i mål. 17K kvar, i stekhet sol.

Vid Naturhistoriska museét stod min förjusande fru med en liten dos med Enevit som skulle enligt utsago ge mig en "kick" de sista tio kilometrarna. Men jag var glad för varje steg utan att benen krampar. När jag sprang förbi Kungsan så ökade jag farten av allt jubel och pang! Skruvstäd. Kramp! Kunde inte stå, inte sitta, inte stretcha... aj. Vad fan gör jag? Stod lite halvböjd masserade benen och undrade var sjukvårdarna var...(som jag vet nu behandlade dom som verkligen behövde hjälp) Kom i gång och kunde gå lite och joggade igång efter någon minut. Väl nere på Södermälarstrand kände jag mig hemma, här jag sprungit många gånger och jag vet att många hatar denna sträcka men jag har gjort den till min vän, men inte idag. Det var varmt och jag tyckte inte att fulla grabbar som ville bjuda på öl var roliga. Men det var många på hejjade och peppade och efter ett hårt jobb var jag framme vid bron... Och jag tänkte först att jag kommer inte att klara att springa över hela. - Blink - Ny tanke, hitta en rygg som jag kan hänga på. Hittade en snubbe som hade en bra takt, tittade på hans fötter och hängde på, tänkte att det är nu som agnarna skiljs fran vetet. Tyckte att han sackade efter halva bron och jag drog ifrån. Enda smolken var att jag blev omsprungen av Stinsen och två kostymnissar, som inte var svettiga. Väl nere vid vätskekontrollen 35K kände jag att nu kan det faktiskt gå vägen. Kunde öka farten vid Norrmälarstrand och jag kände mig pigg(!) vid T-centralen. PANG! Kramp. Gå lite. Jogga lite. Sen blev jag övverraskad av min fru (nu mer förtjusande) som stod vid korsningen till Odengatan med en Redbull och jag blev pigg och kunde öka takten. Vid 40K insåg jag att jag kommer att klara min första mara! Jag blir tagen av ögonblicket och känner respekt för distansen, glad och lycklig och lite gråtmild. Springer förbi ett par finnar som jag sprungit bakom då och då under loppet. Känslan att komma in på stadion är svår att beskriva, man är medveten med har också en kontakt med känslor i kroppen som man inte visste fanns. Solen skiner och folket jublar, jag super in känslan och glider in i mål. Klarar mig inom fyra och en halv timma vilket gör mig jättenöjd. Blir nästan chockad över känslorna som svämmar över mig när jag får min medalj i handen. Inte långt till tårar. Wow, jag klarade det. Känner mig som en del av 14 000 som sprang men samtidigt ensam i att det var faktiskt jag som gjorde det. Ingen annan, alla träningspass och varenda steg i maran, det var jag som gjorde det.

3 kommentarer:

badgear sa...

Pust, eller vad säger man, när jag läser om ditt äventyr. Det var mycket skit på vägen för dig, starkt att du plockade ihop allt och kom i mål.

Själv håller jag på och roar mig med att försöka lära mig springa snabbare istället för långt och länge. Det är nog en omvänd ordning, split på det. :) Run On!

Fredde sa...

Det kanske låter värre än vad det var. Min första tanke när jag kom imål var faktiskt att det här måste jag göra igen :-)

farsan sa...

Slagläge redan vid 16K?

Vi kan sammanfatta det här med ordet: KRAMP. Vätska, salt och mineraler är botemedlet.