Vertex Fjällmarathon

Den korta versionen av loppet är att konditionen suger men benen är fantastiska, trodde att det skulle vara jobbigt men det var roligt!

Upplevelsen av Vertex fjällmaraton började redan på vägen upp i en lånad Saab 900 tuffade jag upp från Norrtälje till Vålådalen som ligger mellan Östersund och Åre. När fjällen visade sig i motljus så blev jag märkbart tagen och jag tyckte att bergen såg mycket mycket mycket höga ut, de svarta fjällen såg ut som en gigantisk sovande Morran... Respekt, var vad jag kände.

Checkade in och tog en säng av de 35 som stod utställda i ett logement. Lite lumpenstämning. De flesta låg och sov när jag kom så det var bara att krypa ned under täcket. På morgonen så steg jag upp tidigt, strax innan sex, för att ha gott om tid att fixa med utrustningen och packa Camelbacken i lugn och ro. Påtagligt fokuserad stämning på logementet, inte så mycket snack, inga skratt, alla var extremt vältränade. Dessutom en kille som låg med el-plattor kopplade på sina ben fångade mitt intresse, det såg ut som Drago (i Rocky IV) när han var på sitt träningsläger. Då funderade jag verkligen om jag var i rätt sällskap, vad gör jag här...?

Vädret var perfekt, sol och 14 grader på morgonen, 17 grader på dagen och en lätt bris. En buss tog oss till starten och jag hann knappt fundera något innan det var dags och en minut kvar till start. Jag hade två mål med tävlingen, ta mig i mål och inte bli sist. Jag ställde mig i sista ledet eftersom det var bra att ha koll på kön och det visade sig att det var en bra strategi för mig.

Tävlingen är 43K och går över tre fjäll två stora och ett jättestort.

Jag har ju inte sprungit något terränglopp tidigare och hade inte någon aning om av 1800 höjdmeter innebar, och det var faktiskt det som jag ville veta. Jag trodde att jag kunde föreställa mig hur högt det är, men mina fantasier var inte i närheten av verkligheten. Det tog aldrig slut, när jag var på väg uppför sista fjället fick jag en förståelse för dom som överlevde kraschen i Peru (Filmen Alive) och sökte efter räddning genom att vandra över berg efter berg och efter varje topp som dom/jag kom över så man bara mer berg och höga toppar. Ja inte riktigt så men nästan.

Första toppen, Välliste, var lätt att komma upp till eftersom jag var långt bak i fältet så var det en lugn takt. Hörde kommentarer att det är tydligen är bra att spara krafter till Ottfjället, så jag tog det lugnt.

I bussen på väg till starten satt jag bredvid en trevlig snubbe som hade bra mycket mer erfarenhet än mig. Jag trodde att jag skulle kunna springa loppet på ca 6,5 timmar, snubben hade ett mål på sju timmar och hade gjort bättre tid på Stockholm Marathon än mig. Jag insåg då att jag har ingen aning om vad jag ska göra. Visste inte om jag skulle klara detta på 6 eller 8 timmar, att jag inte skulle ta mig runt var det enda jag inte tvekade jag inte på.

Efter första toppen var det underbar löpning på kalfjället lite lätt utför, sen blev det lite lera och backe och andra hinder. Men kände snabbt att det var utför som var min grej och jag plockade några ryggar på utförslöporna.

Jag var ganska rädd att jag skulle gå tom så jag hade mycket att äta med mig och när jag kom fram till första mat/vätskekontrollen var jag mätt. I min rygga hade jag:

300 g Cachewnötter

350 g Honung (!, har koll på att Massajer äter honung på sina långspring)

2 Snickers

2 Kexchoklad

2 l Sportdryck

1 ask Läckerol

1 gel

1 carboloader

1 banan

1 återhämtningsdryck

Efter 2,5 timmar och 16K ringer polaren och frågar hur läget är som för tillfället var förträffligt och blev dessutom påhejad av glad publik i busken. Fjäll nummer två, Hållfjället, var tungt, tappade all ork i uppförsbacken och fick krampkänning i låren så att jag var tvungen att stanna och stretcha, blev omsprungen av en man i blått som jag senare skulle möta.

Fick panik när krampen slog till på allvar mitt på en spång på en myr fylld med gyllene hjortron. Tvärstopp och jag hade inte sprungit halva distansen. Men men lite erfarenhet från tidigare kramper så tog jag det med ro och efter ett kort tag kunde jag börja gå/springa igen. Men det går mycket långsamt och när jag passerar 21K efter 3,5 timmar inser jag att springa loppet under 7 timmar går inte men 8 kanske? Utför Hållfjället så var det en brant backe, där var jag i högform, och började passera löpare igen. Studsade lätt fram mellan rötter, lervälling, spetsiga stenar och stormfällda granar.

Pang, så var jag framme vid servicestationen innan sista fjället, Ottfjället. Drack en massa buljong som jag tyckte var gudomligt gott. Fyllde på min vattenflaska som jag glömde... Första stigningen var grym, det var mer klättring än stig. Små, små steg och maxpuls. Respekt. Letade efter vattenflaskan, borta! Varmt, vindstilla och törstig.Sakta tog jag höjdmeter för höjdmeter, hittade en bäck som jag drack ur. Mmmmm vilket gott vatten, krispigt och klart. Nu förstod jag vad det här var, jag och naturen började att förstå varandra och jag njöt verkligen av tillvaron. Passerar 30 K och försöker intala mig att det inte är så långt kvar( i alla fall inte om det var på asfalt) Men det är ju uppför och obanat, men då får jag syn på en man i blått som ligger och har problem med kramp, nu är det jag som springer om (efter att jag har sett till att han mår bra och att jag kan springa vidare). Det ger mig lite energi och jag berömmer mig själv till en lyckad strategi att starta sist och kunna plocka rygga i slutet av loppet. Man den energin stannar inte länge, för det är långt, och brant, och uppför... Är inte riktigt säker på om vi ska upp på den högsta toppen eller inte. Allt blir lite luddigt och då kommer jag på att jag ska dricka lite Honung som jag har med mig - fy vad äckligt det var, dessutom fick jag ont i magen. Dricker lite vatten i en fjällbäck och mår genast bättre, efter att ha insupit den fantastiska utsikten. Fördelen med att vara i det bakre fältet var ju att man fick naturen nästan för sig själv, och det passade mig. Men jag peppade mig själv och pressade på och kom fram till vindskyddet där man fick Cola och chokladbollar, jag tog två tror jag. Godis och chips mumsade jag på när jag små sjungande drog vidare. Nu var det bara 8K kvar och / av dom i utförsbacke.

Och utför så plockade jag några placeringar till, men det var svår löpning, gegga, hala spångar och vassa stenar. Sista tre var grusväg, där kunde jag verkligen mata på, tror att jag låg närmare 5.20-tempo. Benen var prima, dom älskade att springa, jag log och fick ta emot hejarop och applåder runt om. När jag väl kom fram mot mål så fanns det helt plötsligt massor med pulver i benen och jag sprang som bara den. På knappa 7 timmar och 56 minuter tog jag mig runt. Jag var lycklig när jag kom i mål. Där väntade varma badtunnor, korv, våfflor och en underbar massage.

För två veckor sen kom jag på att jag skulle springa det här loppet. Varför? För att jag ville. Nu har jag gjort det. Jag är så nöjd.