söndag 11 juli 2010

Ödets ironi

Nu har jag sprungit ganska mycket obanat och på svåra stigar de sista dagarna. När jag igår var ute med min som och fru för att leka/promenera/springa runt ett motionsspår så är det förståss då som jag vrickar jag foten rejält. Pang! Visst är det ödets ironi? Men med kyla och pressförband så tror jag att jag lyckas minimera skadan och jag kan nog springa om ett par dagar.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Usch och osis, men nu får du mer tid att fundera på det perfekta löpsteget.

Dess vara och icke vara.

Fredde sa...

Absolut badgear, det gäller att gilla läget. Dagens nöje är att jag har nu en perfekt synkronisering av mailen med Iphone och MacBookPro.

Löpsteget ska få sitt när jag kommer till stugan i Norrtälje (är i Norrland hos mina päron nu) har en skön backe som jag ska springa barfota varje dag. Kommer att köra lite åt streakhållet som du med armisarna.