söndag 6 juni 2010

Mina drömmars mål!

Jag inleder med att recitera mitt mål:

99% av världens befolkning springer aldrig i mål på ett marathon. Av dom som gör det är det 90% som inte tar sig i mål under fyra timmar. Då måste det vara en promille av världens befolkning som klarar en mara under fyra timmar. Jag vill vara med i den promillen! Ska bevisa det i Stockholm Marathon, som sagt under 4 timmar. (Klarade det inte, försöker igen nästa år)

Fredrik Stattin: 3:59:03!

Hur gick det till? Om vi backar bandet så är det så att jag faktiskt inte har någon speciellt aktiv bakgrund som ungdom, mina meriter är JKM mästare i bowling 1996 och sen har jag några JKM titlar i golf. När jag bodde i England blev jag faktiskt väldigt bra i Dart. Vad är den gemensamma nämnaren i dessa "sporter"... uthållighet? nej det är ju öl! Lite lustigt när man tänker på det. Nu har jag bytt ut ölen mot sportdryck. Men något som faktiskt är gemensamt med långdistanslöpning med mina tidigare intressen är att det är en individuell idrott, det är upp till mig att visa resultat. Och jag tror att det inte är en slump, jag är ju egenföretagare också. Jag gillar helt enkelt att ha kontroll över min situation tror jag. Vad som fick mig att ta mig an utmaningen med marathon är en komplex kedja med en livsstilsförändring som bas, och det är ganska lätt att sätta upp ett mål men att genomföra målet, det är en helt annan sak. Att genomföra ett marathon betyder att du också måste genomföra en träningsperiod för loppet. Det är en kombination av att vara fysiskt och mentalt förberedd. Träningen har inte fungerat så bra för mig i år med små barn, sjukdomar och skada. Men jag har haft några riktigt bra pass där jag lyckat stärka min mentalitet till den nivå som behövs. Det var min mentala förberedelse som gjorde att jag lyckades springa Stockholm Marathon under fyra timmar. Det var inte några intervallpass som gjorde det.

I år mötte jag upp Marathonfarsan i en lägenhet nära stadion. Fokus skärptes direkt på vad som ska göras. Vi åt min förberedda mat med köttfärs, bönor, quinoa, vitlök, lök, ingefära, paprika och olivolja. Några carboloader för säkerhets skull. Samt lite nötter.
I kanonväder på Stadion så softade vi på stora planen innan jag mötte upp Danne som sprang för första gången. Traditionell offentlig insmörjning av vaselin sen var det dags att ge sig in i fållan. Rutinerad som vi har blivit så lättar man på trycket i skogen på väg ut mot fållan och sliper stå i de långa köerna till bajamajorna.

Extra roligt i år var att jag startade i samma startgrupp som Jögga och vi kunde göra sällskap första kilometern, hans tempo var 5.00 och mitt var 5,20 så jag önskade lycka till strax innan SVT på Oxentjärnsgatan. I år fick jag en väldigt bra start och jag kände mig i bra form så jag hittade en rygg som häll ett bra tempo tyckte jag. Hon pressade sig fram i fältet och jag kunde glatt hänga med i kölvattnet efter 5K låg jag på 5:15-tempo. Helt klart under min måltid men kändes bra ända till jag trodda att jag skulle svimma! Shit går jag in i väggen efter 6 K? Vi springer över en provisorisk bro som kommer i gungning och det är extremt obehagligt. Flera ropar till och jag tror verkligen att jag ska falla till marken i svimmningsattack. Klarade av det och släppte min rygg och startade upp mitt eget lopp i 5,30-tempo. Siktade på att hålla 5K mellan 27 och 28 min. Det blev 27,06 27,21 27,39. Halvmaran klockades på 1:54:32. Dryga fem minuter tillgodo för min måltid. Efter 21 K så kommer man ut på Djurgården nu med den nya sträckningen. Och det var här som jag packade ihop förra året efter 25K, med det spöket i huvudet kämpande jag nu med att hålla tempot. Men det gick inte bra, jag föll som en sten i fältet, mådde illa av att ha druckit för mycket sportdryck (egen teori), det kan också bero på ett högt tempo. Det var en ordenlig schackning och jag var skakad, tempot sänktes och jag kunde inte gör något. Men jag hade det inte värst kände att flera löpare hade gjort en S.O.S bakom buskarna i början av Djurgården, luktade som en avloppshantering... Hade bestämt mig för att ta det lugnt och försiktigt i de böljande backarna så jag inte stumnar, backarna var nästan lite sköna för att få lite variation för benen. Kunde släppa på i utförslöporna och plockade flera placeringar. Efter 25K var jag ordenligt sliten men jag kunde fortfarande hålla tempo. Efter 30K var jag i slagläge igen, var stark och plockade placeringar igen. Hela Södemälarstrand gick snabbt i den gassande solen, mindes hur sliten jag var förra året och njöt av publikstödet och värmen. Var taggad inför Västerbron och blev överrumplad när mina ben stumnade totalt och jag fick kramkänning, shit vad hände? Tempot sänktes totalt och jag fick kämpa mig över krönet i ett gå-liknande 6,40-tempo. Efter 35K och vätskekontrollen kom den stora klubban, hörde glada röster bakifrån och ett stort gäng kom och körde förbi mig. Farthållarna för 4,00 kom med ett stort följe med pigga löpare. Jag tappade mitt flyt totalt och hängde på så gott jag kunde. Efter en kilometer var jag tvungen att släppa, pulsen och andningen var i taket och jag kände att jag kunde klappa i hop när som helst. Besvikelsen var total: jag missar mitt mål, fyra timmar. Började att misströsta med att träningen inte har varit så bra och jag har ju varit skadad osv. Förutsättningarna har ju inte talat till fördel.
Luften gick ur och jag tog det ganska lugnt i vätskekontrollerna för att få i mig mycket vätska. När jag kom upp till Odengatan och kunde se fram till 40K kontrollen tittade jag på min klocka och tyckte att jag ändå verkade kunna ha en chans att ta mig i mål under fyra, eller? Kunde inte tänka klart av all ansträngning. När jag kom fram till 40K tittade jag på klockan 3:46:47! Jag kan ju hinna! Från att ha joggat i ett uppgivet 6,30-tempo drog jag upp speeden till 5,30-tempo, satte allt på ett kort, kände att kramp eller någon annan klubba kunde slå mig hårt när som helst. Det var ju det här jag hade tränat för, 12 minuter av maximalt lidande kan jag stå ut med. Plockade totalt 75 placeringar på sista två kilometrarna och jag kämpade mig fram på Stadion utan att uppleva något av publiken eller stämningen; hade bara en tanke i huvudet - jag måste över mållinjen. Med händerna över huvudet så kastade jag mig över linjen - så totalt slut har jag aldrig varit. Det är en fantastisk känsla, varenda cell i kroppen har arbetat hårt i harmoni med övriga kroppen för ett gemensamt mål. När jag fick veta min officiella tid blev jag rörd på riktigt. Tredje maran och ny PB!

3 kommentarer:

badgear sa...

Ett litet ynkligt grattis kan du få från det här hållet.

Bra jobbat, och starkt att du motiverade dig till att jobba på mot slutet.

Fredde sa...

Tack Badgear!

DrAnnika sa...

GRATTIS och enormt bra jobbat ch kämpat! Jag läser och tänker på min egen målsättning över de kommande åren - jag vill med vara med i den där promillen av världens befolkning! TACK för att du inspirerade mig och för läsningen av din prestation!!