fredag 16 april 2010

En gång ingen gång. Två gånger, en tradition.

Plötsligt var det dags att stå på startlinjen inför en bana på 42196 meter. Det är långt det vet jag, men hur långt skulle det kännas nu med en vinter med sporadisk träning och en uppladdning med skador istället för formgivande kortbacke?
I lördags var jag ute och joggade på Champs Elysees, knät och höften smärtade och jag fruktar att pinan inte ska bli långvarig förrän jag är tvungen att kliva av.

Söndagmorgon. Racedagen. Stiger upp sju och äter mat. Kyckling, ägg, bacon. Möter upp min syster som är mitt supportteam tillsamans med min familj. Ser lugnt ut när vi kommer fram till starten men en bit upp är det kalabalik och folk kastar sig över staketen där det sticker upp små piggar, stor risk att skada sig. Själv stod jag lungt kvar i en kö som knappt rörde sig för att komma in i startfållan. Jag var hur lugn som hellst, jag hade bara en tanke, att klara mig runt.
8:45 gick starten och dryga trettiotusen löpare ringlar sig ner längs Champs Elysees ner mot Concord förbi Louvren och Bastiljen. En fantastisk upplevelse med ett soligt morgondis som målar fasaderna i en varm skrud där ornamenteringarna träder fram genom skuggorna. Jag har varit i Paris många gånger eftersom min syrra bor här, men jag har aldrig njutit så mycket av den vackra staden som nu.
Efter 13 k börjar knät att påkalla uppmärksamhet och jag vågar inte öka på farten. Banan vänder vid Chateau de Vincennes och sen springer man in mot staden här är det en lång flack utförslöpa på nästan 10 k. Vätskekontrollerna bestod av vatten, socker, apelsinklyftor och banan. Först var jag lite förvånad att det inte fanns sportdryck men efter några kontroller tyckte jag att det var bättre än sliskig utblandad sportdryck som man får på Stockholm Marathon. Passerade halvmaran på 1:58 och kände mig stark, tänkte tanken att jag låg på sub fyratimmars tempo. Efter 25 k stod supportteamet med kameror och specialdryck. Vilken mental boost det är att ha sina nära och kära med sig runt banan.
Nästa 5 k var en djup svacka, kroppen gjorde ont. Var osäker om jag skulle hålla ihop. Tempot sjönk och jag blev omsprungen. Tog en kilometer i taget och tillslut kom jag fram till 30k. Då fattade jag att det kanske skulle gå vägen. När jag återigen lyfte blicken ut mot publiken och tog emot deras hejarop och jubel. Publiken var helt fantastisk och lyfte fram oss med värme och charm. Vid 34 k gjorde det ont i hela kroppen, det var många som jag sprang förbi som linkade fram på stapplande ben. Fick en redbull av syrran och Didier som supportade även på sista delen. Hade trott att en Redbull skulle lyfta mig de sista sju kilometrarna. Men jag fick krampkänning i låren, precis som förra året, men nu var det bara en känning och jag kunde mota den med lite stretch. Sista biten var härlig när vi sprang in mot staden och Triumphbågen. Rullade in på 4:16:46. Nytt PB och jag var mycket lycklig av att ha än en gång bemästrat denna respektingivande distans. Att få medaljen var rörande.

3 kommentarer:

farsan sa...

En gång - ingen gång.

Två gånger - ren tillfällighet.

Tre gånger - sjuklig fixering.

Fredde sa...

Man får väl se om man vågar ställa sig på startlinjen till SM2010?

Synthisizer sa...

Grattis!!