Konsekvens av golvläggning i köket

- Posted using BlogPress from my iPhone

Alternativ träning.

Det är inte på grund av skada som jag inte springer, kanske en viss lättja men även prio till familjen under julen, svårt att hävda att man måste springa på julafton. Så, därför har jag lyckats lägga in förtäckta pass. På julafton tog jag sonen med till en närliggande slalombacke där vi åkte snowracer, det var grymt roligt och väldigt jobbigt eftersom jag drog grabben på racern uppför backen. Förtäckt pass nummer två var trappträning med golvplankor: Jag ska renovera i lägenheten i helgen och har varit och handlat lite plankor. Det blev 16 paket, 40 kvm, varje paket är 3,8 meter och väger ca 20kg. Det tog 1 timme och 10 minuter att bära upp allting i lägenheten (2 tr) puls på 155 när jag kom upp och 120 nere vid lastkärran. Det var darriga armar de sista paketen, men benen och pumpen hade inga problem.

14 minus

Knarr under skorna i morse.

Löpning - Mer än bara motion

Jag vet inte om syftet var att skoja med mig eller om det var på riktigt? Men jag var tvungen att visa leg på systemet! För dom som inte vet min ålder så har jag kunna handla på systemet i 18 år. Kunde inte ens få ur mig något roligt när hon tittade på körkortet, tyckte att det var lite pinsamt för henne i kassan men jag var så klart väldigt smickrad och glad, för kanske tvekade hon på min ålder att få köpa vin, he he.

Tidigare i fredags så var jag på ett möte då man gissade min ålder som låg ungefär fem år under verklig (38, för den som inte redan räknat ut det). Och det ligger nog närmare den ålder som jag känner mig, jag kan bara tacka löpningen i kombination med min kosthållning för en lyckad kombination. Free spirit!

I helgen var det julpyssel, jag stöpte ljus, andra aktiviteter var tryffelmakning, köttbullestekning, marmeladmakning och korvstoppning (ja, det är sant det var lite som när Kungafamiljen bjöd in svenskarna i sitt julkök) Mellan pysslet gled det ner julsnaps, glögg, öl och lite vin. I söndagskväll när jag drog på mig skorna efter en konsert, restaurangbesök, helgarbete på jobbet. Ska erkänna att jag hade en lätt huvudvärk och var kankse inte helt taggad att springa, men efter fyra kilometer var jag helt klar i skallen och mådde prima! Glöm alvedon, ta en tur i stället.

I dag vaknade jag med lite halsont och ber nu till löparguden att inte bli förkyld, på schemat står det bara lätt distans för att inte äventyra träningen.

Vad är det för fel på Powerwalkare?

Nu när jag har kommit igång igen så har jag på varje runda sett folk människor som är ute och promenerar, det ser trevligt ut. Vissa får jag ögonkontakt med och ett leende ibland. Riktigt trevligt, småstadskänsla i en stor stad. Men då och då dyker en Powerwalkare upp, jag borde bara känna vad roligt att personen i fråga har kommit i gång och tycker att Powerwalk är en bra form att motionera i. Men...

Vad håller en del på med? Dom går med axlarna upp mot öronen och armarna flaxar högt framför kroppen i en högst onaturlig rörelse. Axelpartiet och höfterna är fixerade som om dom var stelopererade. Hur kan man glömt bort en helt naturligt rörelse som gång är? Jag tror att man har läst ett livstilsmagasin som säger att man ska jobba med armarna när man är ute och går. Vad Powerwalkarna glömt bort är att använda resten av kroppen förutom ben och armar. Spontant har har varit nära att stanna och prata med personerna för att "hjälpa till" men jag antar att det kanske skulle bli ganska pinsamt.
Jag ska erkänna att jag har inte någon speciellt snygg stil när jag är ute och lubbar, men vet i alla fall att man måste låta armarna tillsammas med axlarna och bröstkorgen, höfterna arbeta tillsammans i en hel rörelse.
För ett år sen gick jag hos en naprapat som även arbetar som rörelsefysiolog. Han analyserade min kroppsrörelse, först på en Step-maskin, sen på ett löpband. När jag sprang för glatta livet och tyckte att jag var lätt i steget frågade han mig:
- Springer du som en Svenne eller en Kenyan?
- Som en Kenyan! svarade jag snabbt.
Han log och sa att jag springer som en Svenne. Ingen spänst, korta släpande steg, fötterna längs en linje, stela armar och framförallt en stel bröstkorg som inte rörde på sig.
Självförtroendet fick sig en knäck, men efter att ha tagit till mig råden för att få en bättre löpteknik känner jag att jag har utvecklas.

Det är med den bakgrunden som jag bekymrat tittar på en ökande skara av Powerwalkare som håller armarna högt framför sig och flaxar. Eller en och en annan som har stavar som släpar efter sig. Jag tror att båda kategorierna skulle få ut mer om dom tog en promenad i ett elljusspår där det är lite mer kuperat än runt Kungsholmen.

Hur jag såg ut på mina 18K idag? Inte så snygg eftersom jag nog borde ha gått på toaletten innan jag gav mig ut, men efter 8K kunde jag smita in på Eriksdahlsbadet och lätta på spänningarna.

Reklamradio

I morse hade jag fixat med mitt headset så att jag skulle kunna lyssna på RadioRIX. Lite otur att dom strejkar idag mellan 7 och 8. Men nu har RIX tappat en lyssnare för P1 är oslagbart. Public service rules.

Morgonjogg

Klockan halv sju klev jag ut på trottoaren för en kortare tur 5k med lite styrka. När jag kom till kungsholmen var det full trafik på löpare. Kul att inte vara ensam.

Äntligen!

I dag så späckte jag en lång svit av vilodagar. Gustaf den IIIs paviljong gjorde sig bra i motljus.

Lite styrketips

Fegar ur

Kom inte o säj att jag bangar löpning. Jag är bara väldigt försiktig. Vill inte göra ett klassiskt misstag att börja träna för tidigt efter en förskylning. Vila idag... Som de tre senaste veckorna.

Förhoppningar

Idag har jag inte ont i halsen (vilket tjat jag vet) Men det betyder att det blir springa i morgon, yes!

Ont i halsen

Antagligen glömmer man lätt de tråkiga dagarna, när inget hände eller när man var sjuk. Denna senhöst är den värsta som jag varit med om, jag har haft ont i halsen i snart fyra veckor. Om man har läst en Runners World så vet man att det är ok att springa med lite snuva men ont i halsen är faktiskt ett big NO NO. Har jag följt det rådet? Ja och nej. Jag har inte sprungit de dagar jag inte har haft ont och det har inte varit många dagar. Nyligen var jag nere i Cannes med min familj och njöt av solen och satt på stranden och drack dubbelexpresso och åt tarte aux pomme (äppeltårta). Kunde inte hålla mig och gav mig ut på en underbar 9K-runda från Cannes ner mot La Bocca och tillbaka längs stranden och uppför berget längs Blv Leader, där möts man av en rejäl uppförsbacke på 2,25K. Lagom tempo, en av mina bästa träningsupplevelser i år. Dagen efter så vaknade jag upp med en ny krämpa, ont i bihålorna och halsen... Suck. Men kunde inte hålla mig så jag och D sprang en runda samma dag som vi skulle åka hem, upp på ett berg och där såg vi snöklädda alper, supernice.
När vi kom hem fick jag en chock över hur mörkt och kallt det är i Sverige den här tiden, om alla SVenskar älskar den svenska sommaren så undrar jag vad den samlade åsikten är om den svenska senhösten, jag hatar den i allafall. Är fortfarande bitter över ett jobb som jag inte fick, då skulle jag få åka till Sansibar och filma. Att samtidigt vara sjuk förbättrar inte situationen. Whisky får läka såren.

Jo då

Jag springer fortarande men det är sporadiskt. Jag har fått (kan man säga så) ett antal olika förskylningar/virus, vilket har gjort att jag har valt att undvika allt för hård träning.
I morgon bitti åker jag till Cannes, jag drömmer om att få vara frisk och spinga längs medelhavet och känna doften av salt och tång, för att sen vrida upp mot bergen och få pressa benen och syreupptageningen nära max.
I dag var det 20 grader varm och sol i Cannes.

Första turen på ett löpband?

Hårding!

Säsongen är slut - Nya mål för 2010

Jag hade tänkta att avsluta säsongen med att springa in ett nytt PB på milen. Men Hässelbyloppet som jag skulle ställa upp i var fullbokat och hade ingen reservlista, jag har lärt mig en till sak, anmäl dig i tid till de lopp du vill vara med i.
Därför har jag anmält mig till Stockholm Marathon för andra gången, nu ska jag lyckas ta mig igenom loppet under fyra timmar. För att göra utmaningen lite större har jag även anmält mig till Paris Marathon som startar den 11e april. Det ska bli roligt, min syster som bor i Paris har redan börjat att fundera på hur supportgruppen ska se ut. Min fru älskar att jag ska springa i Paris så vi får åka ner och möta våren i romantikens hemland.

Säsongen får sammanfattas med att maran var mycket värre än vad man kunde befara, tiden var av ingen vikt, att jag kom i mål var allt. Men målet var inte nått. När det gäller Stockholm Halvmarathon så överträffade jag mig själv och sprang in på 1,45,00 - fem minuter under mitt uppsatta mål och mer än 10 minuter bättre än förra året, YES!

Nu känner jag mig redo för en ny hårt träningsperiod och jag vill att nästa år kommer att innehålla fler tävlingslopp än i år: Paris och Stockholm Marathon, Stockholm Halvmara, ett millopp och sedan någon ny typ av utmaning.

Kaminmannen

När det gäller vissa saker i livet så har jag ett drag där jag kan vara hur tålmodigt som helst. Det gäller saker som man gör med händerna, för några år sen så upptäckte jag att jag kan ägna mig åt att olja och slipa möbler i oändlighet. Jag vill bara slipa med finare papper och olja lite till.
Förra helgen så hittade jag ett nytt intresse: att klyva ved.
Jag har fällt ganska många träd i stuga och har fått en hel del att ta hand om, så på lördagsmorgonen satte jag i gång med yxan. Det vad segt och det var svårt att klyva veden. Plötsligt så dyker min granne upp och frågar om jag vill låna hans vedklyv, inte svårt att tacka nej till det. Grannen tyckte väl att det såg tungt ut när jag höll på.
Väl igång med vedklyven så kunde jag inte sluta, bara en till, en till. Jag släpade mig motvilligt in och åt lunch när min älskling ropade. Jag hade bara en sak i huvudet - och det var inte löpning - jag ville klyva ved...

Nu har jag så vi klarar oss i vinter - även om det blir riktigt kallt!

Ute i fältet.

I dag har jag jobbat tillsammans med en av mina idoler Lasse Åberg, vi har filmat för en golf DVD som kommer att komma ut senare i år. Som vanligt så är jag lite nervös inför en viktig inspelning. Det är mycket som måste vara rätt, vädret, manus, personkemi osv. Vad är chansen på att man får en strålande fin dag med sol, i slutet av oktober? Det blev en fantastisk dag med många garv. För den golfintresserade så slutatde faktiskt dagen på Lasses museum där han visade upp sin Vardenmaskin som han använde i sin film "Den ofrivillige golfaren".

Bilden talar för sig själv

Den här vill jag ha!

Prylar kan ge lycka... visst!?!

Alla dagar efter 14kilo på 14 veckor

Jag har skrivit en bok som heter 14 kilo på 14 veckor tillsammans med min kompis Jörgen. Där får man följa vår viktresa från lönnfet till normalviktig, en kamp mot frestelser, tiden och den största svårigheten att bryta gamla invanda mönster.

BadGear har också läst den och har skrivit ett omdöme om boken. Det var väldigt roligt att läsa om vad han tycker. Dom som följer BadGear vet att han har gjort en fantastisk viktresa och idag fyller han sin träningskalender nästan varje dag med löpning som kan landa på över 80K/vecka.
Badgear efterlyser ett - Vad hände sen? Efter vi tappade alla kilon. Det är ju inte någon hemlighet att det svåra är faktiskt inte att gå ner i vikt utan att behålla den nya vikten.

Vintern 1994, vikt okänd, men tippar på att den kan ligga runt 95 pannor.

Hur gick det för mig?
När vi satte i gång viktminskningsprojektet, julen 1995, då vägde jag 97 kilo, blev andfådd om jag satte mig upp ur soffan för att hämta något gott ur kylen. Åt alltid pizza på söndagar, det var jag värd. Festade på helgerna och tog gärna en after work i veckorna. Ett storstadsliv som var socialt aktivt men hälso och viktmässigt inte att rekommendera. Enda motionen kunde vara en och en annan golfrunda. Men stora förändringar skedde under 14 kilo på 14 veckor, för mig så passar det bra att göra viktminskning till ett tävlingsprojekt. Jag lärde mig att känna hur mycket mat jag behöver för att fungera bra. (Att träna hårt på för lite mat är ingen nice upplevelse) Men med ett minskat och mer kontrollerat matintag så lär man sig mycket på vilken typ av mat som man mår bra av. Att kunna känna nyanser i olika typer av näring är en helt ny upplevelse. Ok, jag vet att det kan låta lite insnöat, men så blir jag när jag blir intresserad av något. Förr var det whiskyböcker som låg på nattduksbordet nu är det löparböcker, jag älskar att sluka litteratur och bloggar i specialområden. Men jag dricker gärna whiskey fortfarande, men det är inte i samma mängder som tidigare.

Sommaren 2005, på viktfronten en lite uppgång, 97 kilo, och älskar livet.

Sista veckorna i 14 kiloprojektet var extremt jobbiga, då var det i princip svält i kombination med långa löpningspass. Inget att rekommendera antar jag, fast ärligt talat så funkade det ju för mig.

Så kom dagen som man väntat på, slutvägning, och ja, både jag och Jörgen klarade utmaningen och lyckades gå ner 14 kilo på 14 veckor. Jag kommer ihåg dagen fortfarande, jag bjöd ut min fru på café Sirap på Surbrunnsgatan som har American pancakes med blåbär och lönnsirap, äggröra, bacon, bröd & smör och allt annat gott som man kan tänka sig. Det var en fest som jag inte glömmer! Utan alkohol, yes!

Men tillbaks till vad BadGear funderar över, hur gick det sen? Det var entidig morgon den 4e april 2006 som slutvägningen ägde rum och det har gått 179 veckor sedan dess och vad väger jag idag? 79 kilo och är 183 cm lång. Det är fyra kilo mindre än min slutvikt från 14k14v. Jag har i mer än tre år lyckas hålla vikten. Inte så kul om man skull vilja göra TV på min story, jag är just nu en som bara tuffar på, som äter hälsosam mat gjord helst på färska råvaroro och regelbunden motion.
Men det hade faktiskt kunnat gå - Highway to hell - för efter två veckor efter att jag avslutat 14k hade jag gått upp fyra kilo! Antagligen hade jag tappat mycket vätska den sista veckan, eftersom jag drack också väldigt lite då. (allt för att nå målet)
Men jag hade under projektet vant mig med livet att motionera regelbundet samt att äta ordentligt och regelbundet över dygnet vilket ledde mig ner mot 83 kilo och där har jag legat kring ända till i våras 2009 då jag la om min kost helt.

December 2008, har hållit vikten i ett och ett halvt år, 84 kilo.

Jag träffade en naturläkare som gav mig kostråd för att må bra. Kort sagt slutade jag med ris, pasta, juice, ägg och bröd. Det kändes först som om jag inte kunde äta någonting, men efter ett tag så hittade jag Quinoa, bönor, sallad, fisk, kyckling, kött (inte så mycket, men ribbs på fredagskvällen är kanon) Efter att jag har följt dessa råd så mår jag otroligt bra, jag har inte varit förkyld någon gång, trots att familjen varit snoriga, febriga och hostiga. Tidigare har jag alltid haft en extrem dipp efter lunchen och har inte kunnat jobbat bra utan helst velat sova, nu har jag lätt för att ta tag i jobbet direkt efter maten. Ha minskat på kaffe till förmån för grönt te på eftermiddagen. Efter dessa förändringar i kombination med ambitiös löpträning har jag nu gått ner till 79 kilo och känner mig lätt i kroppen, toppen helt enkelt. Nu är jag inte långt i från min toppform som jag hade när jag var 20 och gjorde lumpen, då vägde jag 76 kilo.
Men för mig är lösningen till viktkontrollen att jag springer regelbundet, om jag inte gjorde det skulle jag antagligen gå upp i vikt. Jag tycker att det är tydligt att om man sköter sin motion är det mycket lättare att sköta kosten. Jag menar att det kan ju inte vara så många som bor i Sverige som inte har fattat att man blir tjock av pizza och läsk, men ändå så är det många som inte kan kontollera sig. Men om man tränar så vill man ge kroppen bra energi så att man kan prestera bra på nästa pass, det blir nästan någon form av egoism, jag vill minsann ha bra mat så att jag kan vara snabbare på nästa pass. Om man bara ser det ur ett vikt/utseende perpektiv tror jag att det är svårare att motovera sig. (såvida man inte är singel, det brukar ju vara ganska tydligt att kompisar som blev singel ganska snabbt tappade X antal kilo för att bli lite attraktivare på maknaden. X antalkilo brukar i dessa fall ganska snabbt återfinna sig på magen då nästa förhållande har blivit långvarit)

Det som är skönt med denna livsstil är att jag kan frossa i vissa onyttigheter utan att det gör något, jag har svårt att kontrollera mig när vi har en 200grams marabou apelsinkrokant hemma. jag kan lätt sätta i mig en sådan kaka själv, min son brukar förtvivlat säga att nu får du inte ta mer. Lillkillen kan ju inte äta lika snabbt som jag. Chips (eller transfett som jag ibland kallar det) är också en något som jag kan frossa i.
Men om jag ska sammanfatta detta så tror jag att jag lyckas hålla vikten av hälsomässiga skäl, att jag faktiskt mår så bra med min nya mathållning samt att jag springer och utvecklas inom löpningen, det ger mig väldigt mycket både fysiskt som psykiskt.

Sommaren 2009, min första mara i benen och jag känner att jag

närmar mig formen av mitt forna jag, 80 kilo.

This is tha shit.

Vindsurfing

I förrgår så provade jag på att vindsurfa för tredje gången. Förra gången vad den styv kuling i Riddarfjärden och enda gången som jag lyckades få upp seglet gjorde att jag drev in i en gästhamn för att bli upplockad och vår instruktör avbröt tillställningen (som han kanske borde ha gjort innan vi plaskade i vattnet).

Denna gång var förutsättningarna bättre sol och en svag kvällsbris. Det var riktigt roligt när jag kom i och kände att balans var okej och att teorin fanns kvar sen introduktionen.

Jag längtar redan till nästa sommar, eller kanske ska man boka in en resa till Rivieran för att kunna förlänga säsongen lite? Får fundera på det.

Uppföljning Detox

Jag har ju tidigare utlyst att jag ska göra en detox, det var direkt efter sommaren med ganska många kvällar med grillat och vin. Jag gillar att göra något fullt ut, men jag har insett att i detta fall så behövs det inte. Snacka om att jag blev förvånad när jag började att läsa detoxboken jag beställt, och det mesta som står i den lever jag efter redan idag! Dont need a change. Min ”Läkare” har gett mig några kostråd som jag lever efter och jag känner en så stor skillnad på före och efter att jag knappt kan fatta det. Bara genom några enkla byten av kosten och skillnaden är maximal. Dessutom säger han att det är helt ok med några glas vin i veckan, my type of guy.

Att bo i storstad kan ofta ge ganska många förutbestämda samtalsämnen, lägenhet, lån, hus, flytta eller inte, vilket dagis mm. Träning, kan många prata hur mycket som hellst och inte minst mat. Vad äter du? GI eller inte, struntar i allt eller inte. När jag var och filmade förra veckan blev fotografen jätteupprörd när jag avbeställde ris till min indiska rätt till förmån för extra sallad. Han tyckte att det var mycket löjligt att hålla på att dutta med beställningar, det är väl bara att äta. Jag tyckte det var intressant att det kan uppröra så mycket vad man som individ väljer att äta, eller rättare sagt att man har en bestämd uppfattning vad man vill stoppa i sig eller inte.

Men det är klart att lite samma sak tror jag att det är när det gäller alkohol, om någon väljer att inte dricka så måste man ha en anledning. Typ Graviditet, köra bil eller ett viktigt lopp dagen efter. Om man bara inte vill dricka alkohol är ofta inte en godtagbar anledning. Men jag måste säga att jag blev imponerad av mina kompisar som jag hängde med på en grabbkväll med bira och pizza i fredags (Kvällen innan Stockholm Halvmarathon) som tyckte att det var helt OK att jag inte festade med dom.

Stockholm Halvmarathon

Under sommaren har jag hållt en ganska låg profil både på nätet som på vägarna, har tränat en eller ett par gånger i veckan och kännt mig ganska nöjd med det. Har haft svårt att blåsa på mer efter urladdningen, Stockholm Marathon. Men när jag närmade mig starten till halvmaran kände jag att nerven kom tillbaka och jag har tränat ganska bra de sista veckorna, inte så mycket mängd men bra kvalité.

Målet var klart, jag ska springa under en timme och femtio minuter.

Jag var i god tid till startområdet men miglade för länge och plötsligt hade jag tidsbrist, var kissanödig och kön var aslång till bajamajjorna. Sprang ner till Sverigehuset men där kostade det 5 spänn som jag inte hade. Tänkte att jag får skvätta på en buske då jag såg att det var öppet till cafét (Opera), gick in och inne på muggen var det helt tomt. Skrattade högt för mig själv då jag tänkte på alla som köade strax utanför.

Värmde upp några vändor längs slottet samtidigt som första och andra startgruppen gick i väg. Hoppade in i ledet i sista sekund och PANG! så var jag iväg. Min taktik var att jag skulle gå ut hårt i mitt miltempo. Jag sniffade bakom farthållarna 1,45 men när det kom nägra utförslöpor så rullade jag ifrån dom... Det hade jag inte räknat med, nu ligger jag under 1,45 tempo! Kunde fortsätta att springa bra och hade flyt i steget, 48,33 paserade jag 10K på. Jag trodde det knappt själv. vid 12 K blev jag passerad av 1,45-farthållarna och tänkte att det var ju kul så länge det varade. Efter 13K stod min familj och väntade, jag fick lite energi langad till min av min son. Efter 1K kände jag att Energin kikkade in och jag kunde ta ut steget lite till och plocka några placeringar. Vid 16K tänkte jag att jag har inte börjat att lida så mycket ännu och var rädd för tanken. När klockan pep vågade jag inte titta, tänk om farten är låg, för jag visste att jag inte kunde öka takten. Vid uppförslöporna i Tanto plockade jag många placeringar, jag var fräsch. Tankarna började att snurra vad kan jag komma in på för tid? 1,50 verkar inte vara ett problem i denna takt. Då känner jag att jag får ont i magen och får lite samma känsla i kroppen som jag hade när jag fick kram i båda benen på maran. Shit, nu smäller det. Jag drog ned på takten lite och hämtade andan lite. Illamåendet gick över. Vid 20K ser jag klockan som visar 1,39,36! Från att vara skitstrött blev jag spänstig snabb och lycklig, nu jävlar. Körde på allt vad jag hade och det höll hela vägen, med 4,00-tempo över mållinjen klockade jag in på 1,45,00! Med medaljen om halsen hängde jag på ett kravallstängsel, kraftigt illamående, sände musse en tanke. Kände en total närvaro, magiskt. Fantastiskt skönt att stappla ut ur målområdet tillsammans med andra nödja och mindre nöjda löpare. Men jag hade hyvlat till mitt PB med över 10 minuter.

Blött

Det var blött i stockholm i dag. Men tort hos mig. Jag har gällt mig till planen och snart en vit vecka med nyttig mat. Lite tråkigt att min bok om detox inte har kommit. I morgon ska jag gå på vindsurfingkurs. Ska bli kul!

Ny mentor.

Nu har jag hittat min nya ciceron i detox-träsket. Efter några timmar framför datorn så hittade jag Dr Joshi Nish, han ska leda mig genom en 21-dagar lång renlevnadskur. Jag väntar med spänning på att boken ska komma.
Idag har jag bara druckit en kopp Kaffe, resten har det blivit grönt te. Spenat, kyckling och quinoa till lunch och middag. Seriös backträning, en banan och en burk tonfisk rundade jag av kvällen med tv och strykning. Yes, livet leker.

Detox!

Sista dagen på semestern. Det brukar vara en känsla av ångest och vemod som smyger sig på de sista dagarna av semestern, men inte i år, det ska bli kul att sätta igång med jobbet.
Jag har varit medvetet näst intill helt frånvarande från Internet hela sommaren, och det har varit en toppengrej. Istället för att glugga på en massa bloggar och kikandes på sin egna träningsstatistik har jag varit ute och påtat i rabatten eller suttit och diskuterat över några glas rött. Förresten, det har nog blivit en hel del glas av det goda i sommar. Den perfekta kvällen i stugan har börjat med att jag marinerar några köttbitar och tar fram en iskall Norrlands Guld och sätter mig tillrätta vid grillen och har en liten pall som bord för köttet och biran. Finalen på min semester bestod av en sammankomst av några gamla lumparkompisar, vi brukar ses en gång per år och snacka om allt från lumpen till barnuppfostran. Givetvis blir det en del att dricka och som småbarnspappa så ska jag erkänna att jag inte längre är så bra på festa. Men det blev tillräckligt för att ta det beslut som jag tänkt på någon månad nu:
Seriös Detox! Likt tidigare kroppsliga projekt som jag pysslat med så har jag ett nytt uppdrag: Driva ut alla onödiga och farliga gifter ur kroppen. Hur gör man? Hur kan man mäta en förbättring osv. Ingen aning. Men vad som är kul är att jag har något nytt att fundera kring. Och hur går löpningen? Bra, men det har endast legat på en låg nivå. Nu är det dags att trappa upp träningsdosen inför mitt nya mål: Stockholm halvmarathon sub 1'50.

Semestertider

Jag har en ganska aktiv semester med Segling på västkusten, fix och trix i somarstugan, betongkurs på Gotland, Pippihuset med sonen, Havshuset hos svärföräldrarna och nu är jag i Norrland och hälsar på mina föräldrar. Löpningen kommer in lite lagom just nu och det blir några pass i veckan oftast på morgonen. Jag återkommer efter sommaren med lite mer frekventa inlägg och nya mål.

Skönt långpass

(Nej, jag vet inte hur jag vrider på bilden)

Långpass på Djurgården och Söder i går kväll. 23K och jag känner mig som en människa igen. Underbart. Hade min Camelback med vatten, lite torkad frukt och nötter. Jag blev omsprungen av två yngre killar som skojade med att de hade 1,5 mil kvar, det roliga var att det var det jag ungefär hade kvar. Men det fick de inte veta. Stannande till och promenerade när jag fyllde på med vatten, det var riktigt skönt att inte stressa för att försöka att få en bra tid i träningsprotokollet. Jag hade inte ens min pulsklocka med mig, kollade bara ungefär vad klockan var när jag stack iväg.
Supernöjd och bra med krafter kvar när jag strechade ut benen när jag kom hem.

Löpning i vardagen del 2

Verkstan ringde och sa att bilen var färdig under dagen i går så på kvällen var det bara att knyta på sig skorna för att springa och hämta den. Första gången som jag tränar två gånger på samma dag. Och med styrketräning och två pass så känner jag i dag att jag fått bra träning. Äntligen har benen blivit sig själva efter maran.

Löpning i vardagen

Skönt att kunna lägga in ett pass som gör nytta på fler än ett sätt, både kondition och att man ska förflytta sig från A till B. Var tvungen att lämna in bilen på verkstaden, den har efter att jag servade den blivit skraltig och låter väldigt mycket.
Men, jag lämnade bilen kl 7 och kunde sen springa med lättasteg hem de fem kilometrarna, i stället för att trängas på en buss kunde jag njuta av solen på väg hem över Västerbron.
Och då sprang det ut en man framför mig, som hade varit ute på långholmen, han hade bra klipp i stegen men jag kännde att jag bara måste springa om honom - och det gjorde jag. Med hög puls och en nöjsam min i ansiktet rullade jag ner för Västerbron och trampade på över kungsholmen hem till Vasastan, som sakta höll på vakna för ännu en dag.

In detail...

Om du inte orkar läsa hela inlägget så var det skitjobbigt från första kilometern, klarade inte mitt mål men är nöjd ändå!


---


Jag kände mig cool ända tills farsan ringde mig två dagar innan och började att snacka om gel i mycket högt tempo. Ok jag vet vad det är men jag tror inte att det är något för mig. Men när startskottet gick så nog hade jag laddat med några gel i fickan på mina nyinköpta korta tajts.


Jag var sugen på att planka en startgrupp från min (E) till D. Men eftersom jag har läst i stora kondisionsboken om att stress försämrar syreupptagningsförmägan så tänkte jag att jag inte ska dra på mig onödig stress genom att smita mellan grupperna. Jag ställde mig snällt i ledet, det var gott om plats och jag kom långt fram i vår grupp, töjde musklerna som planerat 10 minuter innan start, ingen uppvärming. När startskottet gick så blev det en lugn promenad fram till startlinjen där alla började att springa. Farten var ok, 5,40/k men jag gjorde misstaget att ta den långa turen på Vallhallavägen, trodde att jag var smart men när jag insåg att det var en omväg fick jag min första utmaning för det mentala. Fast ärligt talat så blev jag lite knäckt redan innan första kilometern då jag såg skylten för 21,1 K - fasen vi ska springa långt idag och jag har inte gjort ett långpass på fem veckor.




Det gick tungt från första steget, hade Szalkais röst i huvudet - de första kilometrarna är avgörande för hur loppet kommer att gå... Hoppade över första vätskekontrollen, hade med mig dryck från start. Trots att det benen kändes tröga var jag lite irriterad på att tempot i kön var lite lågt, det var svårt att ta sig fram till farthållarna för 4.00-tempot. Jag letade efter någon rygg att hänga på, men antingen var den för snabb eller för långsam, ingen i min takt. Efter 5K så tittade jag på mitt armband och såg att jag redan var en minut efter min måltid, inte bra. Men jag kände att jag inte kunde öka takten, kroppen arbetade för fullt och jag höll i mina bästa stunder 5,30/k.

Mitt mål var att ta första halvan på 1,55 men från och med nu så struntade jag i tiden och tänkte att det är bara att springa efter bästa förmåga och ta sig i mål. Varje kilometer var en kamp men de avverkades ändå på något sätt ändå ganska fort. Efter Västerbron var skylten 35K som en dämon (som Bergman stavar) shit jag är bara på första varvet och jag kämpar för varje steg. Men jag vet inte om det var gel vid 5 och 10K eller något annat men efter 16K så känner jag plötsligt att andingen går lättare och stegen blir spänstigare och jag känner att nu kommer jag in i ett slagläge. Yes! Det är det här som jag har väntat på, jag glider fram längs Odengatan och suger i mig folkets jubel och känner mig som en kung. Planen är klar i huvudet, efter 21,1K ska jag plocka fram min Ipod och öka takten till 5,30 och kanske kan jag ta igen mina förlorade minutrar genom en negativ split.
Känslan är obeskrivlig, musiken går i gång, jag passerar 21,1K och nu är maran i gång. Det är nu det gäller. Bara ett varv kvar. Vallhallavägen som har en lätt lutning utför blir en njutning, plockar massor med placeringar glider lätt äver gärdet och forcerar den ganska branta backen i närheten av Kaknästornet. Något förvånad av att jag redan är vid Djurgårdsbrunn flyger jag över bron och springer mot Manilla. Men, som en blixt från en klar himmel så strejkar mina lår och baksidalår på samma gång! Satt fast som i ett skruvstäd! Kramp. Shit. Vad gör jag? Var är sjukvårdarna som måste ta han om mig?

Jag har aldrig haft en så omfattande kramp, visste inte vad jag skulle göra. När jag stretchade låret fick jag kramp i baksidan. Panik! Provade att gå, det fungerade. Efter flera minuter släppte det lite så att jag kunde jogga hjälpligt. Efter ett tag så kunde jag jogga utan att det gjorde ont. Men jag var chockad och omtumlad, vad hände. Nu visste jag att 4 timmar var en drömgräns som inte skulle späckas idag. Nu var det något helt annat, en kamp om att ta sig i mål. 17K kvar, i stekhet sol.

Vid Naturhistoriska museét stod min förjusande fru med en liten dos med Enevit som skulle enligt utsago ge mig en "kick" de sista tio kilometrarna. Men jag var glad för varje steg utan att benen krampar. När jag sprang förbi Kungsan så ökade jag farten av allt jubel och pang! Skruvstäd. Kramp! Kunde inte stå, inte sitta, inte stretcha... aj. Vad fan gör jag? Stod lite halvböjd masserade benen och undrade var sjukvårdarna var...(som jag vet nu behandlade dom som verkligen behövde hjälp) Kom i gång och kunde gå lite och joggade igång efter någon minut. Väl nere på Södermälarstrand kände jag mig hemma, här jag sprungit många gånger och jag vet att många hatar denna sträcka men jag har gjort den till min vän, men inte idag. Det var varmt och jag tyckte inte att fulla grabbar som ville bjuda på öl var roliga. Men det var många på hejjade och peppade och efter ett hårt jobb var jag framme vid bron... Och jag tänkte först att jag kommer inte att klara att springa över hela. - Blink - Ny tanke, hitta en rygg som jag kan hänga på. Hittade en snubbe som hade en bra takt, tittade på hans fötter och hängde på, tänkte att det är nu som agnarna skiljs fran vetet. Tyckte att han sackade efter halva bron och jag drog ifrån. Enda smolken var att jag blev omsprungen av Stinsen och två kostymnissar, som inte var svettiga. Väl nere vid vätskekontrollen 35K kände jag att nu kan det faktiskt gå vägen. Kunde öka farten vid Norrmälarstrand och jag kände mig pigg(!) vid T-centralen. PANG! Kramp. Gå lite. Jogga lite. Sen blev jag övverraskad av min fru (nu mer förtjusande) som stod vid korsningen till Odengatan med en Redbull och jag blev pigg och kunde öka takten. Vid 40K insåg jag att jag kommer att klara min första mara! Jag blir tagen av ögonblicket och känner respekt för distansen, glad och lycklig och lite gråtmild. Springer förbi ett par finnar som jag sprungit bakom då och då under loppet. Känslan att komma in på stadion är svår att beskriva, man är medveten med har också en kontakt med känslor i kroppen som man inte visste fanns. Solen skiner och folket jublar, jag super in känslan och glider in i mål. Klarar mig inom fyra och en halv timma vilket gör mig jättenöjd. Blir nästan chockad över känslorna som svämmar över mig när jag får min medalj i handen. Inte långt till tårar. Wow, jag klarade det. Känner mig som en del av 14 000 som sprang men samtidigt ensam i att det var faktiskt jag som gjorde det. Ingen annan, alla träningspass och varenda steg i maran, det var jag som gjorde det.

Vad ska jag skriva?

Jag vet inte riktigt. Jag missade mitt mål, fyra timmar. Men jag klarade att ta mig runt maran! Jag vann över distansen och jag gjorde det på 4,26,39. När jag passerade 40K och vågade för första gången vara säker på att jag kommer att ta mig i mål, blev jag ganska rörd, kunde öka takten och göra en stolt avlutning. När jag fick se medaljen i min hand var det svårt att hålla tårarna borta. Jag citerar ur filmen "Spirit of the Marathon" - When you cross that finishline, no matter how slow or how fast, it will change your life for ever!"

Count Down

Jag har aldrig antagit mig en liknande fysisk utmaning. Nu känner jag att det närmar sig. Har varit lite frånvarande eftersom jag har ägnat mig tid åt min förtjusande dotter.
Kommer jag att klara mitt mål? fyra timmar? Jag har förståss ingen aning. Men jag tror att jag kan göra det eftersom jag har följt Salkaiz-program ganska bra. Och när jag gjorde det inför halvmaran i höstas så klarade jag mitt mål på sub 2 tim. Då borde det ju bara klart, eller... Det som har gjort mig lite osäker var när jag sprang med en mycket rutinerad löpare som sa att en mara är lång och såg lite fundersam ut när jag berättade att jag skulle springa under fyra timmar.
Jag har i alla fall skött min skada exemplariskt och har tränat mycket försiktigt, och har nu på sista tiden kunnat köra kortare pass i mitt tänkta tempo 5,30/K.

Min hokus-pokus-doktor har sagt att jag inte får äta ris, bröd, havre, vete, pasta, ost, mjölk och en massa fler förbud, det struntar jag i denna vecka. Inte för att jag tror på en klassisk kolhydratuppladdning men jag tror att det är svårt att fylla på alla depåer utan ovanstående födoämnen.

I morgon kör jag mitt sista pass.

En dotter!

Jag har blivit pappa för andra gången en liten söt dotter (lik mamma) på 3360g och 52cm lång. Vet inte vad det var, om jag nästan hade det på känn att det var den 15e som hon skulle födas, för att vara på den säkra sidan steg jag i alla fall upp 5,20 på morgonen för att testa mitt knä på ett lite längre pass, det blev 18K. Och sen jobbade jag bara förmiddagen, för när jag kom hem så var värkarbetet i full gång och jag hann inte få i mig någon lunch utan det blev full fart till BB och 3,5 timmar senare var bebisen född!

Video - Kungsholmen Runt.

Eftersom jag är fortfarande skadad så kunde jag inte vara med och springa halvmaran, Kungsholmen runt. Så jag tog med mig kameran i stället.

Naturdoktorn!

I dag har jag varit med om något märkligt. För dom som inte vet så är det så att jag inte mår så bra i magen, jag var i Uganda förra året i februari och fick med mig något mer än bara sköna minnen från ett vackert land.

Nu har jag alltså mått, hur ska jag säga, inte så bra i över ett år och det känns verkligen som man borde göra något åt saken. Jag har givetvis varit på sjukhus och gjort tester, inga resultat, jag har varit hos hälsokosten och där har jag fått lite hjälp men jag har inte blivit helt bra.
Så, för någon månad sen fick jag tipset om Lars-Erik, han är naturdoktor. Min bild av en naturdoktor, det är min svåger(han är faktiskt det) som med lite humbug-metoder lyckas övertyga olyckliga människor att köpa dyra läkemedel beståendes av en molekyl utspädd med 10 000 liter vatten. Inget som är på riktigt.
Men eftersom jag inte har något alternativ så kan det ju vara kul att se vad han säger, jag kommer inte att köpa något av medicinerna han kommer att pracka på mig.

Jag kommer dit, Lars-Erik tar ett blodprov och stoppar in det under mikroskopet, pang! Med hjälp av en projektor kunde jag nu se mina egna celler, wow!, rödablodkroppar, vitablodkroppar, andra celler som såg lite konstiga ut med taggar… hmm ska dom se ut så där? Lars-Erik tycker att det inte ser så bra ut, måste vara något med levern… Nu blev det inte lika spännande, vad menar han?

Efter det tittade vi på ett blodprov som hade torkat in, där visade han ett område som det ska se ut, ett jämt mönster med svarta streck. Men bara lite till höger så kunde man hitta stora sprickor! Lars-Erik säger att det bruka kunna vara små sprickor men det här ser ju ut som Nilen! (fniss) Jag skrattade inte, vad menar han? Håller jag på att dö? Jag kände mig frisk när jag kom dig och nu mår jag inte bra. Lars-Erik berättar att jag har problem med lymfan, vad är det?

Sen fick jag lägga mig på en brist och sen tog han mig i pannan, nästippen, munnen, hakan, halsen, naveln. Sen gick han och antecknade. Sen tog han mig på pannan igen och så fortsatte det. Sen sa Lars-Erik att jag tror att du har ont här, och då skrek jag sprattlade för att komma loss från hans grepp, det gjorde jätte ont. Det är så här du behandlar din lever. Vad ska jag göra då? Svarar jag.
- Du måste sluta att dricka…apelsinjuice!
- Jaha.
- Inga ägg, ingen ost, ingen mjölk, sluta med bröd och pasta.
Lustigt nog prickar han in saker som jag konsumerar i ganska stora mängder, speciellt på kvällarna. Behandlingen fortsätter och jag börjar fundera på om han gör det här för att lura mig eller kanske är det så att han verkligen kan hjälpa mig. Ju längre tiden går desto mer övertygad är jag, det här fungerar. Lars-Erik kan nog hjälpa mig.

Och då kom vi till betalningen: Behandling 950:- ! (Det visste jag om och behandlingen/undersökningen var 1,5 tim) Mina ”mediciner” 1300:- !!! (vilken galning nu är jag rippad, håller på att backa ur)
Så här gör en slipad försäljare, Lars-Erik berättar för mig att om jag säger hur mycket jag kan betala så kan han anpassa ”medicineringen”. Då jag undrar om vad jag får för hälften säger han att då kan vi inte medicinera bukspottskörteln och det är ju inte så bra, eller så kan vi inte medicinera levern, och det är definitivt inte bra. Jaha.
Då kommer jag på att jag ska serva min bil för 14 000 kronor, för det är ett lager som är trasigt i ett hjul. Och bestämde mig för att jag är ju lika viktig att serva som min bil, så då kan jag testa det här.

Slutnota 2300:- Och vet inte om jag känner mig lurad eller om det här är mitt första riktiga steg mot slutet på min Uganda-amöba.

Morgonträning

Sprang 2 K i morse, långsam jogg. Stack till lite i knät. Promenerade i uppförsbackar. Rehab-less är bara förnamnet. Funderar på att köpa en motionscykel som jag kan sitta och nöta på kvällarna.

Suck.

Äventyrsbad

Idag drog jag till Eriksdalsbadet efter jobbet. Jag är mer motiverad än någonsin att träna, nu när man inte kan. Ironiskt. Jag har aldriga varit bra på att simma, idag tänkte jag att jag skulle ge simning en serös och ärlig chans, som sport. Köpte givetvis då ett par simglasögon, så att man kan ta så där coola långa simtag och glida fram som en delfin i bassängen.

När jag hoppade i så blev det inte riktigt som jag tänkt mig, det blev mest kallsupar och imma på glasögonen. Jag gav upp efter 10 minuter, med glasögonen alltså...simpasset blev på en timma. Lite jobbigt blev den när jag på slutet simmade på rygg och plötsligt hörde---plopp! Och vips singlade mina nya glasögon (kostade bara 40 spänn, men ändå) ner i djupet. Och jag undrade vad jag skulle göra. Hade bara tre minuter kvar på passet så jag körde klart det. Och sen gick jag till en tränare som ledde några ungdomar, tänkte att någon av dom kanske var bra på att dyka. Men tränaren tycke att det var kul och gav MIG(!) ett par glasögon och sa att nu är det bara att hämta dom. Shit, det var länge sen som jag dök ska jag erkänna, men jag provade. Och faktiskt så fick jag upp glasögonen på första försöket. Och tränaren såg det och blinkade.

Ett bra pass, helt enkelt.

Lite bättre i knät

Man blir lite lätt egocentrisk när man får en skada så här tätt inpå mitt stora mål. Men jag känner att kroppen svarar bra på min rehab, jag känner mig bättre idag och haltar nästan ingenting.
Vi hade ekonomi-tanten hos oss i dag och hon tittade lite konstigt på mig när jag satt i redigeringen med en iskall vattenflaska fasttejpad i mitt knäveck - jag sa inget.

Grönt the och softa promenader, gör susen har även smörjt in mig med Voltaren men jag tror inte så mycket på det. Men det är ju dumt att inte prova.
I dag så lutar jag åt att inte prova att springa halvmaran på lördag, jag måste gå på det säkra i första hand och det är viktigare att inte vara skadad när jag ställer mig på startlinjen än att köra exakt efter träningsupplägget. Jag kan kanske klara mitt tidsmål ändå.

Rehab i lekparken

Nu kom skadan - ordentligt

Jag har stuckit ut hakan och sagt att jag mår så bra och träningen går toppen. Och jag är inte vidskeplig, så jag tror inte att jag nu sitter med ett knä som ömmar på grund av tidigare skrivna ord.
Jag har bara inte följt mitt träningsprogram, utan jag har freebasat lite och det funkar tydligen inte så bra. Jag ställde in ett par pass förra veckan till förmån för renovering och familj. Det tänkte jag att jag skulle kompensera med att köra ett riktigt tufft pass i terräng i stället. Det slutade med att jag fick ett lätt ömmande knä och en värkande vänsterfot, jag trodde nästan att jag hade lyckats dra på mig en stressfraktur i foten. Men nu känner jag inte av foten längre. Men knät börjar att bli en sorglig historia, jag har provat med några återhämtningspass och det har känts ok, det vill säga inte ondare än innan passet. I helgen var jag ute på långpass på cykel i stället för löpning, men kunde inte hålla mig ifrån att köra lite styrka för benen: dvs gång i mycket brant skogsbacke som jag har på min tomt i stugan, passet kändes mycket bra och jag gick i backen ”bara” fem gånger. I dag har jag värk både på framsidan av knät, det jag har läst kallas ”runners knee” men även på baksidan i knävecket är jag mycket stel och har värk.
Jag är inte någon som lätt drabbas av panik eller hetsar upp mig över småsaker men vetskapen att jag ska springa en halvmara nu på lördag, ett viktigt pass i min uppladdning till maran, gör mig lite orolig. Och jag vet inte hur jag ska göra för att förbereda mig på bästa sätt, ska jag träna lätt och ofta eller ska jag bara försöka vila mig ur detta elände.
Lyckligtvis har min kollega fått ett frukosterbjudande på Sturebadet, och jag har blivit bjuden på frukost och bad. Jag kommer att stå och häng på låset kl 0700 i morgon för att kunna göra så många längder jag kan innan jag måste sätta igång och jobba. Löpning eller ens promenad är inte ett alternativ.

Ett bra långpass

Sommar?

I går hade min fru läst mitt förra blogginlägg och tyckte att jag behövde en knuff i rätt riktning:

- Om du inte springer i dag så ska jag peta ut dig ut lägenheten!

Och hon är gravid och ska föda om bara ett par veckor. Snacka om bra support hemma.

I går var det helt fantastiskt löparväder, sol och många plusgrader. Shorts och tröja. Hade ingen riktig plan på hur jag skulle genomföra mitt pass, bara att jag skulle köra lite kort backe som det stod på schemat.

Otroligt vad lite vila gör för löpningen, jag öppnade lite soft, tyckte jag men klockan stannade på 5,20 första kilometern. Ops, bra tid, det är ju mitt medelhårda tempo. När jag kom ner till Karlbergskanalen och vek in i skogen kände jag att benen fick jobba på bra i terrängen och att dom gillade det, det gjorde jag också. Andra kilometern stannade klockan på 5,04. Lite högt tempo för att vara en uppjogg till backlöpningen, men eftersom det kändes så bra körde jag på.

Backlöpningen var kul! Va? Ja, men nu har jag nog kommit en bit på vägen, det kändes bra att ta ut min max och spurta uppför en backe. 8 gånger! Hade jag sett mig själv för 10 år sen hade jag bara skakat på huvudet och garvat. Efter backen körde jag lite styrka och koordination på militärens övningsbana, ganska kul att hoppa runt på plintar och dylikt.

Jag var helt klart nöjd när jag stod i duschen och kollade statistiken på klockan.

 

Inspiration

Det har varit ganska tungt den sista perioden med några bakslag. Inte inom löpningen, och inte att det gör något att man får punktering på bilen. Men att jag glömde bort att jag har sommardäcken i stugan och körde 8 mil till Stockholm för att inse att jag inte har några däck där. Nu måste jag åka tillbaka till Norrtälje med reservdäcket och det betyder 80km/tim. Ganska segt. Är huvudet dumt så får kroppen lida.

 

I helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag ställde in löpningen. Jag var absolut inte tvungen att göra det, det var bara det att jag prioriterade att renovera istället. Man kan väl se det som någon slags lågintensiv träning om man vill vara positiv men ärligt talat så har jag nog fått ett litet motivationsproblem. Jag kände mig inte sugen, och det har hänt förut men då har jag ändå gett mig ut och efter några K så är man helt plötsligt motiverad.

 

Jag ser det helt enkelt som missad träning, som jag inte ska ta igen på något annat sätt. I och med att jag varken har varit sjuk eller skadad har jag missat minimalt antal pass. Träningsprogrammet fortsätter i kväll och jag kommer att stå ombytt och klar för att springa.

 

Jag har anmält mig till Kungsholmen runt, halvaradistansen, lördag den 9 maj. Det känns lite pirrigt, men lite tråkigt att jag inte känner någon som också ska springa, det är ju så kul att ladda upp tillsammans och snacka lite skit innan och efter. Men tillskillnad från förra halvmaran som jag sprang, St: Eriksloppet, i höstas så känner jag mig i mycket bättre form. Och framförallt att jag har fler mil i benen.

Siktar på att springa på 1.45 men kommer att vara nöjd om jag kommer under 1.50.

Bra väder för att få punka.

Påskkärring med fel på sin GPS?

Kul att folk har tid för att roa andra. Det här dök upp efter 22K. Jag skrattade högt.

Långpass

Helgens långpass var på rekordlånga 28K. Det blåste mycket och jag åt bara 2 hårdbrödmackor med smör innan jag gav mig av. Vatten i min ryggsäck. Sista milen var det tungt motvind och mina bilringar som bränsle.

Arbetar sent

Har ätit torkade aprikoser sen 15. Inser att jag måste ha något i magen innan mitt löppass i kväll.

Samtal på salladsbaren

Vi tar mat. Sa min kollega. Det betyder att vi beställer lammbiffar och klyftpotatis.

Utmana ödet

Man får tydligen inte säga: Jag är i toppenform, jag känner mig stark osv. För då kan det komma en lite olycka och man blir skadad, har jag hört. Men jag tror inte på det. Jag säger det igen: Träningen går toppen och jag håller på att nå ett av mina delmål, att inte bli skadad under min marathonträning. Jag har i och för sig dragit ner på några pass, men eftersom jag är ganska dåligt grundtränad så är det viktigt för mig att få kontinuitet i min träning. Och om jag inte får alla kilometrar i benen så tror jag att det är mindre viktigt. Dessutom så kan man ta i lite hårdare på passen om jag bara tränar tre gånger i veckan.

 

Vågen har lagt av, så jag vet inte hur det går med min viktminskning. Men om jag ser mig i spegeln så ser det inte ut som om jag har tappat något.

Min franska PT gav mig några råd: Han tycker att det är för mycket socker i mitt mellanmål, äpple eller banan, jag ska äta torkade äpplen. (kostade 41,50 på hälsobutiken, det kostar att ligga på topp). Sen ska jag inte äta kolhydrater på kvällen.

 

Jag ska prova denna diet i veckan, men sen tror jag att jag kommer att äta som vanligt fram till loppet.

Toppform

Jag vill bara lovorda löpningen ett slag. Efter att ha haft en vilovecka så känner jag mig i otroligt bra form. När man går till jobbet känns steget lätt och enkelt. Och ständigt går man med en längtan att få ge sig ut och springa. Vill knappast veta hur jag skulle ha mått om jag inte hade hittat till löpningen.

Dagsvikten ligger på 82kg. Jag har bara lyckats kapa ett kilo på ca 3 veckor: Och jag vet vad problemet är; jag äter en lätt middag med lågt GI. Efter 3 timmar är jag jättehungrig och har då inget bra litet mål att stoppa i mig. Så, då rullar det in godis, mackor och glass. Supergott! Men inte så bra kanske.

När jag var i Paris och sprang fick jag göra det tillsammande med en personlig tränare som min syrra hade fixat (tack syrran). Han tyckte att om jag skulle bli bra på marathon så borde jag sikta på 75 kg. (Och jag som tyckte att sub 80 var ett svårt mål) När det gäller vikten så får vi se, jag känner mig mycket nöjd med hur jag ser ut. Det är endast av tidmässiga skäl som jag nu vill minska i vikt.

Långpass i Paris.

I dag är det marathon i paris. Jag är här och insuper stämningen löpandes längs gatorna.

Café Cost

I morgon är det Paris marathon. Ska lägga mitt långpass längs banan.

Fuck Szalkai

Det stod 6K snabbdistans på schemat, jag körde 18K 5:30T. Colting säger att man ska äta grottmat, jag åt pizza!
Mitt bästa träningspass i år!

Snabb distans.

I dag var det 10K på schemat. Jag var laddad och jag kutade nästan allt jag orkade. Snittpuls på 93%! Klockan stannade på 49.45 det är min andra bästa tid någonsin på milen.

Nu är boken klar

Kommer att finnas i handeln om någon vecka.

Backe

Körde 5.00-tempo i går till uppvämningen. Tyckte att det kändes skönt, var lite sur över att jag för andra gången har missat ett telefonmöte och var tvungen att avreagera mig. Backe är bra att fortsätta avreaktionen på. Stenhårda intrevaller. Backen känndes lite kort, men det var den enda jag hittade för stunden, det tog ca 40 sek att springa.
Löpning är bäst! När jag kom hem mådde jag toppen, kollade i min träningsdagbok och insåg att jag har tränat konsekvent nu sen juli 2008. Det är bra för att vara mig. Eller i andra ord, jag känner knappt igen mitt nya jag. Jag mår toppen!

Nu rullar det på

Andra veckan irad så fyller jag mitt mängdmål och jag känner mig fräsch och stabil i kroppen. Även om jag tycker att jag har svårt med att få upp speeden på långpassen, men jag spang ett pass med kilometerintervaller och lyckades springa dom på 4,30! Helt enligt planeringen.
Nu får vi se vad Mr Szalkai har hittat på nästa vecka, (vad skönt det är när någon bara bestämmer vad man ska göra...)

Lättare steg

Sedan tredje mars har jag gått ner 2,7 kg till 82,8. Jag har nu som mål att komma under 80 kg innan sista maj. Men det är ju lite lurigt att gå ner i vikt när man tränar hårt. Jag vill ju inte dra ner på maten efter träningspassen. Det är viktigt att få en så bra återhämtning som möjligt. Ett tips som står i amerikanska Runners World är att man ska lägga till en mile på sitt träningspass i stället för att dra ner på maten. Min taktik är att skära bort kolhydrater de dagar som jag inte springer. Träningsdagar så äter jag ofta och det som jag känner att kroppen vill ha. (inte läsk och bullar så klart)

Det sägs att man tjänar cirka 30 sekunder på milen per kilo lättare man är. Men jag vet inte vad det gör på en mara.

47K äntligen!

Nu har jag för första gången kunnat komma upp i en bra dosering av kilometer under en träningsvecka. Jag är för en gångs skull väldigt nöjd. Veckan avslutades med ett längdrekord för långpass, 26K. Sprang för första gången ute på Djurgården som följdes av Gamla Stan och Västerbron. Jag ska erkänna att jag var duktigt trött när jag kom hem trots att jag höll ett lågt tempo (6.20)

Vägning i morgon för att se om jag lyckats gå ner något i vikt.

Spelning med Sofia Talvik.

I går sprang jag snabbdistans. Det var tungt i snömodden. Avslutade dagen med musik på Musslan.

Svårt att få till en bra träningsvecka!

Det är inte lätt att kunna få till alla träningspass som småbarnspappa och egenföretagare. inte ens 30K förra veckan, men jag gjorde ett bra intervallpass. Men nu känner jag att jag verkligen måste få upp mängden, det är väl så att kanske måste trotsa min morgontrötthet och börja springa på mornarna. Vi får se, jag ska i alla fall börja att följa Szalkais program nu.

Vid havet med Sixten

I cannes förstås.

jag vill vara en promille!

Enligt sajten Elite Feet så går 99% av världens befolkning aldrig i mål på ett marathon. Av dom som gör det är det 90% som inte går i mål på under fyra timmar. Då måste det vara en promille av väldens befolkning som klarar en mara under fyra timmar. Jag vill vara med i den promillen!

Kommer ut som twittrare

www.twitter.com/marathonmannen

30 grader kallare på 6 timmar

I lördags kom jag hem från Cannes till ett svart och kallt Stockholm. Satte mig i en bil och körde 30 mil till Mora, var framme 00.30, tittare runt om kring och undrade hur kunde det här hända? I morse så satt jag i solen och åt frukost på en mysig veranda i provance...
Jag gör en tränings-DVD om Vasaloppet och bör man ju vara där för att ta lite stämmningsbilder. Vasaloppsåkare är ju halt klart dedikerade till sitt kall, kl 04.00 vaknade jag efter 2 timmars sömn. Tittade ut genom fönstret och såg skidåkare med stora ryggsäckar som var på väg. Man måste åka 4.30 för att hinna till Sälen innan starten går 8.00. Men när starten går kan jag förstå varför man utsätter sig för denna utmaning, vilken stämning!

I går så gick startskottet för en ny fas i mitt träningsuppläg: Kapa kilon. Jag väger idag 85,5 kg och jag har som mål att komma under 80 kg innan maran. Jag tänker inte springa runt med onödiga kilon. Började med stenhårt diet i går med kalkon och sallad till lunch och till middag åt jag lax, linser och grönsaker. Nattmackorna byttes ut mot morötter.

Sommaren är räddad

Electric Boys återförenas!
Originaluppsättningen av ett av Sveriges
internationellt kändaste rockband återförenas till sommaren för festivalspelningar i Skandinavien och delar av Europa.
Conny Bloom: - "Det känns fräscht och inspirerande att få lira med det här bandet igen. Vi hade ett eget sound när vi kom och det finns inget band som låter som vi i dag heller. Det finns ett tomrum där ute för oss att fylla".

Medeldistans i kvällssolen

Min förkylning har inte släppt helt och det gör att jag inte vågar gå på så hårt som jag hade tänkt från början, med dubbla pass några dagar.
Tänkte ta en vanlig distans på ca 6-min tempo, eftersom det är så pass backigt här. Men väl ute på gatorna kände jag mig väldigt pigg och kunde hålla ett högre tempo. Efter 5 k hörde jag någon som sprang efter mig, vände mig om och såg en liten byracka som flämtande och stirrade skumt på mig. Jag ökade takten men hunden hängde på, tänkte lite på Rune Larsson som har skrivit en krönika om hur många gånger som han blivit hundbiten. Jag undrade stilla om jag hade tagit min stelkrampspruta nyligen. Tittade bakåt, hunden sprang och nafsade efter mina vader... Då bestämde jag mig för att springa över på andra sidan vägen. Problemet löst. Det var länge sen som jag hade så bra klipp i steget, sista 2 K var uppförsbacke med 200 höjdmeters stigning. Körde på så hårt att jag ökade min maxpuls med ett slag! som nu ligger på 184 slag.
Snitttid på 5,40, min tänka marathonfart. Jag kommer att sova gott nu.

Långpass på bergig riviera

I söndags, steg jag upp tidigt. Inga rörelser eller ljud hördes i huset. Solen stiger sakta upp över bergtopparna och fåglarna kvittrade. Det var 8 grader och vindstilla när jag gav mig iväg. Jag hade en plan att springa 18K, Från Cannes, Le Cannet upp till Vallauris sen ner till havet och sen upp för ett berg och hem till huset. Men när jag kom ut och skulle springa mot Vallauris insåg jag att staden ligger uppe på ett högt berg och jag gjorde en liten justering i löparplanen. Tycker att det är otroligt kul att ge sig ut och få se så mycket nytt och det går upp och ner, man vet inte om man ska orka eller vad som dyker upp runt nästa hörn. När jag kom ner till havet värmde solen ordentligt och det var kul att glida fram på strandpromenaden. Efter 14 K så svängde jag upp mot berget där huset står, 2 K uppför längs en serpentinväg. Helt klart en ny upplevelse att springa i en så lång uppförsbacke.
I dag är det vilodag, var och badade med familjen på ett badhus, sonen simmade 100 meter alledes själv (med flytkuddar på armarna). Gissa om jag är är en stolt pappa!

Löpning i Cannes

Specifik backträning är helt onödigt i de bergiga delarna av Cannes; jag har varit ute på två pass, har tagit det ganska försiktig eftersom jag fortfarande inte känner mig helt friskt efter influensan.
Men det som är kul är att det går upp och ner, och det är kraftiga lutningar. Solen skiner och det är så skönt att kunna springa i shorts. Känner rejält i hälsenorna och lår att musklerna får jobba hårt.
Man kan i och för sig välja att springa längs vattnet men det är ju helt platt och ingen utmaning. I morgon ska jag ge mig på ett längre pass.

Packning

T-skirt - check!
Kortbyxor - check!
Löpardojjor - check!
Solglajor - check!

OK, nu kan vi åka.

Träningsläger i Cannes

I morgon så dra jag med min familj till Cannes för en veckas semester. Gissa om jag tänker packa mina löpardojjor, och gissa om jag tänker vara ute och springa varje dag? Känner mig inte helt frisk ännu så jag tänker inte träna i dag, bara för att vara helt säker att jag är fit for fight där nere, så att jag kan få glida fram längs medelhavet längs strandpromenaden. Och få nöta uppför långa och häftiga bergsvägar som kommer att tjäna som styrketräning.
I morgon drar vi! yes!

Running Brave

Kollade på en löparklassiker - Running Brave - som handlar om en halvindian, Billy Mills, som lyckas vinna ett OS-guld. Mills har en grym spurt. Och hur var filmen, ja... sevärd om man är en löparnörd.

Tillbaks i skorna!

Jag hade tänkt att ta det lungt i dag. Eftersom det är min första friskdag, ta en promenad eller så. Men jag kunde inte hålla mig. När jag kom hem efter jobbeet så gled tajtsen på och skorna snörades snabbt på. Med lätta steg så gled jag iväg längs trottaoren, kände att löpning har faktiskt blivit ett naturligt tillstånd för min kropp. Jag lovade mig själv att inte gå över 75% i puls, så jag spänstade fram i lungt tempo och njöt av varje steg.
Äntligen tillbaka!

6 sjukdagar

Det kan ha varit influensan, för jag har varit så dåligt. Mår inte bra idag heller men känner att det är på rätt väg. Hoppas att jag kan springa i morgon. Har inlett ett lättare bål och överarmsprogram, för att lindra abstinesen lite. Kollade på "Spirit of the marathon" i kväll. En ganska trevlig rulle som framkallade härliga känslor. Det handlande om flera "first timers" som jag kan identifiera mig med.
Ser vekligen fram emot att få vara med att springa ett marathon, men jag har inte bokat in några fler tävlingar efter Stockholm.

Åhh vad trist

Jag har blivit kraftigt förkyld. Kände av det lite i söndags på mitt långpass men hoppasdes att det skulle gå över. Men förkylningen har eskalerat till att jag knappt kan sova på nätterna. Men dagarna är OK eftersom att jag inte har det så mycket att göra på jobbet.
Det jag sysselsätter mig är med att göra tåhävningar och leta upp bra bålträning på nätet. Hittade bra instruktioner här. Ska köpa en boll och sätta igång. Något måste man ju sysselsätta kroppen med, trots allt.

En bra vecka

Jag är helt fokuserad på att få upp mängden och förra veckan sprang jag 36K vilket är nästan godkänt.
Långpasset igår kände jag mig stark, över Västerbron testade jag min tänkta marathonfart och det var inga problem. Drog ner på takten och planade ut på söder, men kunde löpa aktivt och tänka på spänst och hållning. Efter 10K hade jag en otroligt skön känsla, som avtog i uppförsbackarna mot söders hjärta. När jag kom fram till Renstjärnasgatan och hade utsikt över hela Stockholm i nattlig vinterskrud var jag tvungen att dra ner på tempot för att bara njuta av vår vackra huvudstad.
Sista kilometrarna testade jag en fartökning, 5,47 och 5,30, blev förvånad att jag kunde hålla den farten efter 18K. Ett till bra pass, jag tror att jag har höjt min formkurva. Yes!

En perfekt distans!

I bland så mäller det bara till och allt stämmer. En enkel lättdistans på 8K med tiderna 5: -50 -38 -31 -42 -34 -34 -28 -25. Inga tider som imponerar kanske men det som gör mig så nöjd är att jag kunde börja i lugn takt och sedan öka, sista kilometern är det bara uppför så den är ganska tuff. Kännde mig lätt och smidig trots att det är skitväder i Stockholm, snöslask och halkigt. Träffade på en gammal arbetskamrat, han bara säga hej och hejdå, men ändå det är lite kul att se blickarna när man svoshar förbi.

Förövrigt så började kvällens pass öven idag med en liten tur med min son till "stora vägen". Han var lycklig ända till jag sa att nu sticker jag i väg på min runda... "jag vill följa med!" hördes med storgråt i trappuppgången...

Vecka med rutiner

Den här veckan är den första i år som jag har kommit tillbaka till mina vanliga vardagsrutiner. Det känns toppen eftersom då får jag tid till att följa träningsprogrammet ordentligt.

I kväll när jag bytte om till löpningen kom min son och sa att han ville byta om och följa med ut och springa, vem kan säga nej till en liten söt 2,5 åring? Fixade något som liknade mina kläder med tajts, skor och jacka. Utanför nere på trottoaren så kom han på att han ville byta skor... Ok, vi gick upp och hittade springskorna. Sen bar det iväg, lillkillen pinnande på ganska bra. Det roliga uppstår när man möter människor som tittar på mig och undrar om jag har några kines-ispirerande träningsmetoder, med att vara ute med min son 20.00 och jogga, med uppmuntrande ord som: Vad snabb du är! Bravo! Det blev en runda ner till "stora vägen" och tillbaka, säkert 600m. Det är i allafall kul att han gillar att springa, men vilket barn gör inte det?

Dagens träningspass bestod av 1000-metersintervaller. Jag har lämnat in min klocka på service för byte av batteri, så jag hade inte så bra koll på min träning. Jag körde gärnet, mjölksyra och smärta. Tror att jag nådde till 1000-meter, följande 5repetitionerna blev 200m kortare, men bra tempo. Mitt tempo ska ligga på 4,30-5.00 tempo på intervallerna. Lite svårt att veta nu, utan klockan, men när jag joggade hem de sista 2K så kände jag att jag hade tagit ut mig ordentligt.

I kväll har vi plåtat ett omslag för en kommande bok som kommer ut i mars. Nu ska jag äntligen gå och lägga mig.

Nya tider - Härliga tider

Solen sken i morse och jag sjöng när jag skjutsade sonen till dagis. Vilken underbar dag.
I går bestämde jag mig för att haka på Salkaiz 4-timmarsprogram, vilodag i dag, shit vad tråkigt. Får ägna kvällen åt att göra en bra meny inför veckan. Har umgåtts med vad jag kallar "Nutrition freaks" i en vecka och har blivit lite inspirerad, dagens lunch bestod av babyspenat, sallad, tomater, avocado och Kalkon. Äpple till mellanmål.
I morgon blir det 1000-metersintervaller. yes!

Speed Week - Gran Canaria

Mitt uppdrag på ön var att inte bli utröstad och göra ett bra jobb på golfbanan, filma golflektioner. Min egna löparplan var att på de korta lediga stunderna ta tillfället i akt och öva fart...

Jag har nästan glömt hur det var, att springa i shorts, linne, korta strumpor och ett par skor. Jag svänger ut från hotellen direkt ner på strandpromenaden, vågorna från Atlanten bryter in mot klipporna. En lätt bris av salt och tång sveper in. Jag tar ett djupt andetag och med lätta steg ger jag mig iväg. Jag var inte på jobb, jag var lycklig.
Första dagen hade jag tid att köra två pass, ett lungt morgonpass för att sen på kvällen ge mig iväg på mitt första speedpass. Det landade på 5K i 5,20 tempo, vilket är min tävlingfart på halvmaran. Helt ok, med tanke på att det är flera branta stigingar mot bergen på min rutt. Följande dagar hinner jag ut på ett pass om dagen efter att vi är klara med inspelningarna. Tiderna kommer ner till 5 min/K i slutet av veckan. Och jag landar på totalt 29K utan ett långpass. Jag är mycket nöjd eftersom jag på sista passen känner att jag kan hålla ett 5.00-tempo på träning utan att få mjölksyra.

När jag flög in över Stockholm och såg snön så log jag, för jag har fått en doft av sommaren och det var nice!

Gran Canaria

Nästa vecka kan jag äntligen se fram emot lite värme kring benen, ska jobba på Kanarieholmarna i en vecka. Min uppdragsgivare har lovat att jag ska få jobba från morgon till kväll. Men jag har en plan på att springa varje dag, antingen tidigt eller sent. he he.
Jag är nämligen mycket less på den här kalla vintern och är nåstan på väg att ge mig in på ett gym för att göra ett träningspass i veckan vi får se...
Löpningen tickar på men jag kommer inte upp över 30K i veckan på grund av en massa orsaker, men antagligen är det bara att jag inte planerar mitt liv tillräckligt bra, jag menar, det är ju bara ca 4 timmar jag behöver ägna åt löpning. (Men jag skulle vilja ägna mycket mer... och i varmare väder.)

Ännu en dålig vecka

Varje måndag så tror jag att nu, den här veckan så kommer jag att följa min träningsplan, jag ska göra alla passen och jag ska bli snabb, snygg och uthållig. Men som vanligt när man summerar veckan så är det med besvikelse i hjärtat, endast 22K denna vecka, och jag hade lovat mig själv att jag skulle i alla fall komma upp till 30K. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att jag har missat en vecka av viktig träning. Nästa vecka ska jag springa minst 30K. Jag lovar. För jag vet ju att missadträning kan man inte ta igen.

Veckan har varit en rivstart jobbmässigt vilket har pajat lite av mina löparplaner, man jag är nöjd med att lägga ett pass från jobbet vid 22-tiden, sen att det var svinkallt och höll på frysa ballen av mig det hör inte hit, ensam i motvinden längs strandvägen.

Långpasset idag var lite varmare och skönare, har hittat bort till söder via västerbrn och sprang den fina sträckan runt södermalm, tillbaks via Stadshuset. Jag var ute i två timmar med en medelpuls på 151, hoppas att det ger lite resultat till veckan.

Full fart på jobbet!

Ska avluta Carolaprogrammet denna vecka. På morgonen kom nöjeschefen och ville se programmet... shit nu ryker jobbet tänkte jag.
Fick mycket gjort och kl 22 var jag klar. Bytte om och spang hem från SVT, det var svinkallt och när jag kom ut på strandvägen in mot stan så möttes jag av en elak nordanvind som gav inte med sig under hela passet. 5K på en halvtimma, och då fick jag vänta på några röda gubbar långsvägen. Bortsett från att man måste duscha så går det lika fort att springa som att ta bilen...
Tror att jag springer till jobbet i morgon. Hoppas att det är kallt, jag börjar gilla att härda kroppen.

Långpass blev återhämtningspass

Var mycket nöjd med mig själv när jag drog i väg på mitt långpass i söndags, det skulle bli lite kuperat i början och sen långa härliga gångleder att nöta mil på. Efter bara 3K kännde jag att det inte stod helt rätt till, tyckte att pulsen var hög och jag hade inte någon bra speed. Efter 5K insåg jag att det här är nog kroppens svar på den hårda test som jag körde på lördagen. La om rutten lite och det blev inte mer än 13K i mycket soft tempo, det gick inte helt enkelt. Men jag var ute och plockade några K som gjorde att jag äntligen lyckats komma över 30K för en träningsvecka.
Siktar på 40K inför nästa vecka.

Gott nytt puls

I går kväll låg jag och läste min nya favoritbok - Stora Löparboken. Den är inte så bra skriven, men det är ju så kul att man kan skriva så mycket om att sätta den ena foten framför den andra, och jag älskar att läsa om det! Hur hjärtat pumpar ut blodet i kroppen. Hur alla muskelceller fungerar och vad som gör musklerna snabbare och starkare. Helt enkelt en bibel för en löparnörd.


Har beställt Jim Fixx gamla klassiker, The Complete book of running, är väldigt nyfiken på vad han skriver, han lär ju ha varit extrem i sina åsikter. RIP. Återkommer mer om detta.

Jag gör lite som jag vill när det gäller träningsupplägget, det enda jag är noga med är att träningen blir regelbunden. I dag har jag varit ute och sprungit ett testpass som enligt Szalkai ska återkomma i marathonprogrammet. Det var skitjobbigt. 5 x 800m. Men det var härligt vinterväder med 5 minus och en lätt snöskrud som prydde vasastan, Karlbergs Slott, Kungsholmen bort till Kristinebergs IP där jag körde igång med årets första intervaller:
3:35 - 3:45 - 3:49 - 3:54 - 03:37
Jag är faktist ganska nöjd, men det som förvånade mig var att jag höjde min maxpuls från 183 till 187! Inte illa, det kommer att direkt resultera till att jag kommer att få det lite lättare på mina distanspass framöver (lägre medelpuls...)

Ser fram emot ett långt långpass i morgon...