Det är inte glädje man känner när man hoppar ur sängen, aj aj shit, det gör ont fortfarande. Jag drömmer på nätterna om att jag springer längs en lång kuperad väg, vinden blåser i håret, solen glittrar i vattenbrynet, morgondimman har just lättat, jag känner dofter av sommarblommor och nyslaget hö, min puls och andning jobbar hårt men är kontrollerad, svetten lackar, jag möter en lång backe och känner att jag har bra med reservkrafter. Med ett ökat stegtempo så övervinner jag backen med lättehet, kan fortsätta mitt ökade tempo men känner att jag återhämtar mig snabbt.... och så fortsätter det ända till jag vaknar sätter i min fot och säger... AJ!
Min fru frågade mig vid middagen förra kvällen om jag inte tyckte det var lite skönt att vara skadad, man får ju vila med gott samvete, jag svarade det som jag känner, nämligen att jag saknar träningen varje minut. Hon trodde mig inte, men efter några minuter senare så tror jag att hon fattade.
Jag är en löpare och jag saknar att springa, jag är hänvisad till att sitta på en hård sadel och ett par trampor att snurra fötterna på, det är OK men det är trist och jag får oerhört ont i röven. Jag har i allafall varit ute ett antal pass på cykel, en timme åt gången. Pulsen som ligger mellan 80-85% av max. Jag tror att min kondition håller på att sina bort, tycker inte att jag får någon bra konditionsträning på cykel, tycker att jag bara får en massa syra i benen i uppförsbackarna och när det går utför så faller pulsen till vila.
Jag har fått ett tips om att man kan köra rehab barfota, springa lite lätt på en gräsmatta, jag ska prova det när jag kan stödja foten i dag funkar inte det. Undviker faktiskt fortfarande att promenera längre sträckor eftersom jag får så ont i foten av det.
I morgon är det cykelpass som står på schemat.
/fredde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar