Premiär på löpning efter fyra veckors ont i foten och rehab. Det var med en stor spänning jag gick ner till en kortklippt äng och tog av mig skorna, joggade försiktigt. Kände efter, gjorde det ont? Nej, var det skönt? Ja! Jag kunde ta flera vändor över ängen, fram och tillbaka. Jag hade min son Sixten med mig, han ville inte springa, han satt i vagnen och sa: En gång till! Och jag sprang en vända till... Det blev nog inte mer än 3-4 minuters lätt jogg, men nu känner jag att det äntligen håller på att vända.
Jag är så nyfiken på i vilken form jag är, jag har ju faktiskt legat på och cyklat ganska hårt tre gånger i veckan och med ett långpass.
Ett långpass som jag körde i dag, det blev 4,6 mil och 2 timmar, snittpuls 83% av max. Kände mig lite spak när jag gav mig ut, vi hade haft besök i går och det blev ju några glas vin. he he. Men efter tjugo minuter så kände jag att jag kommit in i arbetsläge och kunde pumpa på med benen som har blivit ganska starka efter alla cykelpass, jag räknar träningsmängden i tid och inte i längd med cykling, men det är ju kul när man lyger fram över Roslagens kullar. Det enda som jag inte gillar med cykling (förutom att man får ont i rumpan) är att man ständigt har motvind, visst vissa kallar det för fartvind men även om du har vinden i ryggen så när du trampar på rakorna så suger vinden i cykeln och kroppen för att bara göra allt lite jobbigare.
Men jag tycker att livets hårda kanter mattas av lite efter att man har varit ute i en timma, tempot ökar lite och kroppen vet vad den ska göra, och man kan bara hänga på en skön tur för kropp och själ.
Funderar faktiskt på att ha kvar cyklingen på programmet efter att jag har blivit bra i foten, bara för att få lite omväxling i träningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar