Fylla på Tomtejoggen!

Är det någon som har märkt att livet förändras ju äldre man blir ;-) På samma sätt som jag ganska hårt kategoriserar in människor i två fack - Doers / Talkers (löjligt att det är på engelska men det är bara det) - Så tror jag att samma kategorier av människor också tacklar livets förändringar olika. Jag får en känsla av att det finns många som vill leva kvar i en dröm om ungdomens bästa år och försöker med näbbar och klor bita sig fast i denna illusion av livsdröm för sig själv som i bästa fall bara drabbar den enskilde.

Att se tillbaka och känna att det sker en utveckling är ju kanske inte alla förunnat, många elitidrottare har ju redan bränt sitt krut och kommer aldrig att nå upp till sin forna form och snabbhet. Jag som gjorde allt annat är att tränade i min ungdom, jag spelade i rockband, spelade golf, bowling(!), intresserad av Dart (även denna "sport" kan man dricka öl under utövande), gillade datorer och hängde gärna på krogen. Men det som gör livet så roligt är ju att jag verkligen känner att jag har gjort så mycket olika saker, jag har varit på turné, jag har partajat och flirtat med tjusiga tjejer (hittade den tjusigaste som jag friade till och fick ja). Så, fokus kan riktas på helst andra saker i livet med glädje. För mig är det Familjen, löpning, jobbet och vänner.

Och när man kan kombinera två av fokusområdena tex löpning och vänner är det oslagbart. Som nu i julhelgen som Jörgen arrangerade en tomtejogg på annandagen. Kl 0800 var jag ute i Öviksmörkret och letade mig fram mot en grupp av joggande tomtar som skulle plocka upp mig längs vägen. En fantastisk rolig/tragisk sak var att vi mötte en 20-åring utan mössa och handskar i den -8 gradiga kylan. Snubben vinglade hem från krogen eller hemmafesten och hade lägg kunnat varit jag för 20 år sen. Nu var jag och lubbade med tomtenissar i svarta tajts och snackade löpning och nästan inget annat. Och det känns som bara början.

Bra mängdvecka!

Förra veckan lyckades jag äntligen komma upp i en hyffsad nivå, 32,7K fördelat på fyra pass. Till detta friskispass, rodd och raska promenader.

Ett pass jag kommer att minnas länge är ett som jag gjorde med en kollega som har en lång karriär som löpare och tränare. Vi skulle ta ett skönt pass "vi ska väl kunna prata" hette det. Och det kunde vi göra men när vi närmade oss slutet av passet hade T en överraskning 5 x200m Här är loggen:

2010-12-10 (fredag) Löpning 00:48:49 Start kl 15:08

Grymt bra pass med T som är tränare och jag fick bra råd. Vi körde 5 x 200m med joggvila på slutet. Farten låg under 3.00-tempo. Jag visste inte att jag kunde springa så fort.

Runda: Kungsholmen runt	Tempo: 05:35 min/km
Sträcka: 8,74 km	Kaloriförbrukning: 0 kcal
Hastighet: 10,74 km/h	Intensitet: 14

Kommentarer på det här träningspasset:

Va, det är ju rent livsfarligt (eller nästan)! Sprang du verkligen under 3-fart på tvåhundringarna? 5 ggr? Jag springer mina i 3.20 (40 sek), sommartid på bana, och där ligger min maxfart för vad jagkan "löpa". Jag kanske orkar 8 st i samma fart. Snabbare än det är ren sprintfart med helt annan teknik (typ 100m-rusch).

/marathonfarsan

Ärligt talat har jag ingen aning om hur snabbt det gick. Efteråt trodde jag att vi hade gjort 3 intervaller som senare visade sig vara fem. Men T sa att det var runt 3-tempo, kanske lite under. Orka är en definitionsfråga, jag hade aldrig "orkat" denna fart om jag inte hade en gasell som drog upp tempot. Det var nog mer sprintlöpning än något annat. Man vill ju inte vika ned sig när man är ute med T. Och ja, jag håller med det var livsfarligt!

/fredde

Allt här i livet handlar väl om att flytta sina gränser, även inom löpningen. Jag är inne i en väldigt intensiv period i löpningen med byte av teknik och med denna upplevelse i bagaget så har jag nya förhoppningar om mina löparmålsättningar.

Med en ökning av nästan 90% i mängd senaste veckan så känner jag att det stramar och sträcker i de flesta lemmar och leder, höger hälsena är lite stel och när jag joggade till Posten igår så sträckte jag mig lite, helt i onödan. Men det är inte tal om skador utan lite överanstränging. Hade tänkt att gå på fartträning denna vecka men gör den till en lugn vecka i stället med 15K som mål.

Grundträningsperioden är över och jag kan konstatera att jag klarat den med näppe, formen är dock god men jag har inte fått de kilometrar jag velat på grund av teknikbyte samt mycket med jobba och hem i början av hösten. Nästa vecka går ett fyra veckors fartprogram igång. Det består av 2 kvalitetspass och ett långpass, där emellan får man fylla på med vad man vill. Jag kommer nog inte att lägga in löpning utan antagligen jympa, rodd och kanske ska jag prova på spinning.

En lugn vecka.

Jag pulserar träningen med en lugn vecka. Endast 17K fördelat på tre pass. Övrigt så har det bara blivit några raska promenader. Jag tar det lugnt i övergången till framfotalöpning, jag vill att det ska kännas mer kul än jobbigt. Jag har inga problem att ta ut mig och köra tuffa pass. Men jag tror inte att det är smart att köra hårt nu när man byter teknik så radikalt.

Det som oroar mig är att jag inte allt är uppe i de antal mil jag hade tänkt mig nu under grundträningsperioden. Och om bara två veckor så drar mitt pre-marathon-program igång. Då blir det 2 kvalitetspass med hög fart och ett långpass. Utöver detta kommer jag att komplettera med alternativ träning. Det viktigaste just nu är att hålla sig frisk och skadefri. (För visst känns det ibland som att man laddar inför ett VM...)

Hur springer du egentligen?

Ganska bra tack. I morse så var jag beredd för att få världens kritik, från en hård fotbollsspelare tillika naprapat och fysioterapeut, för mitt "nya" framfotasteg som jag har själv provat fram.

Men all han sa var snyggt, bra och fint. Jag var chockad, han tycker att det är OK. Jag är faktiskt väldigt glad för det. Sen så hade han en massa saker som jag behövde rätta till och tänka på. Otroligt nog så lyckades han på en timma instruera mig så att jag nu kan hålla ett högre tempo med samma ansträngningsgrad som ett tidigare lägre tempo. Men bara hjälp av förbättrad teknik!

Men tänk att man måste gå till en instruktör för att läsa sig något så basalt som att springa. Varför är det så? Skorna så klart, hade vi inte haft superduperdämpade skor så hade vi inte glömt bort vårt steg som jag ser mina barn gör. Lätt som en plätt flyger dom fram barfota/strumpor på hårda golv utan problem, naturligtvis.

Men om det bara var så lätt att det handlade om hälisättning, nej det är linjer mellan axlar och höft. Hållning och balans. Se till att rörelsen kommer från sula plexus. Rörelsen ska komma från höften. Det är väldigt komplext om man gör det för teoretiskt. Och det är ju det som är så bra när man får full uppmärksamhet av en löpinstruktör som går in och berättar vad man ska fokusera på.

Efter instruktionen så testade jag 2,5K i 4:20-tempo! Det var längesen som jag körde i den farten, och knappast så länge. Det jag kan minnas är att jag kört 1K intervaller på 4:30. Ok jag vet att det är mycket lättare att springa på löpband när det inte är något luftmotstånd osv. Men ändå. Det är ett superlyft. Måste ut och lubba i morgon för att testa lite mer.

Erwan Le Corre på NASA

Erwan kommer till Sverige och ska ha en workshop tillsammans med Jonas Colting nästa år. Jag vill gärna vara med men jag vet inte om jag är tillräckligt fit för att kunna tillgodogöra mig träningen. Här är lite mer sköna bilder

En riktigt bra träningsvecka

Sen jag började och springa 2008 så har jag inte haft några längre uppehåll från träning, som mest har det varit ett par veckor och då har det varit beroende på sjukdom. I höstas så hade jag en väldigt intensiv period med flytt och husköp, samt mycket på jobbet. Lägg till två små barn så förstår ni ekvationen (i alla fall ni som har barn och köpt hus och flyttat på samma gång). Till min fasa så har jag ett blankt hål på 2 veckor och 6 dagar.

Inte mycket att göra åt det men förra veckan har jag haft ett "full house" med träning varje dag. i alla fall om man räknar en rask promenad på 70 minuter som träning.

4 löppass och lika många konditionspass med trappmaskin eller rodd. En riktigt skön vecka, där jag har prioriterat träning. Ökade dock löplängden med 2 K från förra veckans dos, en total på 17,3. Inte så mycket för att vara en grund träningsperiod men i och med att jag lägger om min teknik för löpning på framfoten så kan jag helt enkelt inte springa längre. Vaderna säger stopp, och benhinnorna knorrar också. Och en ständig målsättning som jag har är att träna utan att bli skadad. Jag är inte rädd för att progressionen gå lite för långsamt, jag vill inte bli sjuk eller skadad och då är det bättre att ta det lite soft.

Men kroppen återhämtar sig mycket bättre denna vecka, jag har inte ont i vaderna som jag hade förra veckan då jag knappt kunde gå från skrivbordet till printern. Nu kan jag studsa nerför trapporna med en tung ryggsäck på mig. Men det har varit lite svårt att få till längden då det har tagit stopp efter ca 4-5K. Men det har säkert berott på att jag hela tiden vill testa och springa lite fortare runt 5-tempo, kondisen har sagt OK men vaderna har sagt ifrån efter 1 K.

Har inte bestämt mig för om förra veckan var en hård eller medelvecka. Vi får se i morgon. I alla fall så måste jag över 20 K denna vecka.

En ny profil som intresserar mig

Det är en nytt lopp med marathondistans som jag har intresserat mig för. Det verkar vara en liten utförsbacke efter 35K, för övrigt är det med än 1900 höjdmeter uppför.

Viktcoach

För dom som inte vet så har jag för några år sen gjort en viktnedgång på 14 kilo på 14 veckor som jag och en kompis bloggade om. Det blev senare till en bok. Nu idag så fick jag använda min kunskap som jag ådrog mig under denna svåra tid av viktnedgång.

Det var min fru som tipsade Mats som har problem att gå ner i vikt, trots massor med motivation och träningsvilja. Jag fattar ärligt talat inte varför han inte går ner i vikt. Men han ville träffa mig och höra hur det var för mig under min viktnedgång och hur jag lyckades.

Vårt recept var ganska enkelt, vi gjorde viktnedgången till en tävling som vi gjorde offentlig. Point of no return. Antingen gick man ner den avtalade vikten eller så blev det skampålen. Vi lyckades båda två, varför?

Jag tror att vi tvingade oss själva att hitta en hälsosam livsstil som gav resultat. Vi människor är olika och när det gäller att gå ner i vikt så tror jag att det gäller att hitta ett system som fungerar för en själv. Varje individ måste uppfinna ett hjul som fungerar för just dig. En annan sak som jag tror att många gör fel är att man underskattar hur svårt det egentligen är att tappa kilon. Det är väldigt jobbigt. Dom som lyckas ska ha all heder för det är en bragd. Sen om man väljer att följa en diet eller så är inte så viktigt tycker jag, det som betyder något är att man förändrar sig själv och sin omgivning så att det underlättar för en sundare livsstil.

För mig, ett enkelt exempel: Förr åt jag alltid Pizza på söndag, året runt, som jag sköljde ner med 1,5 liter Cola. Det var en helig stund för mig och jag äskade söndagspizzan. Det var något som jag så klart valde bort under 14 kilo 14 veckor men efter projektet så insåg jag att jag mådde mycket bättre på att äta annan mat på söndagar. Söndagspizza med Cola kanske ligger på upp mot 2500 cal vilket nästan täcker ett dagsbehov. Jämför det mot en normal måltid på ca 800 cal så på ett år så blir differensen 88 400 cal!

Mats berättade att han har gått upp ett halvt kilo på 6 veckor, jag tror att han har gjort en omfördelning av muskler och fett eftersom han har kört en hel del styrketräning. Jag berättade lite om hur vi åt och tränande och jag tror att Mats kommer att läsa boken som jag gav till honom för att lägga in en högre växel.

Eftersom han behöver något nytt att testa så gav jag Mats följande råd:

Ät fett innan du tränar, fett bränner fett (Avocado eller olivolja)

Ät inte laktos. Mjölk, fil, ost.

Ät kolhydrater i form av rotfrukter och Quinoa men strunta i gluten, bröd & pasta.

Ta proteiner i från Lamm och kyckling.

Ät Yoghurt med valnötter till frukost.

(Observera att jag inte har någon utbildning inom näringslära utan utgår endast från mina egna erfarenheter)

Kommer att följa Mats nu och har lagt till honom i min blogglista. För övrigt så var det väldigt roligt att prata kost och träning, blev lite sugen själv att plocka några kilon.(kapar säkert några minuter på Paris Marathon) Kanske man ska leta fram vågen i någon av alla flyttlådor?

Ny löpteknik under en vecka

15 K har det blivit denna vecka. Föga imponerande, jag brukar i alla fall ligga mellan 25 -40K i veckan. Men sällan har jag varit så nöjd med dessa få kilometrar eftersom de allesammans (okej nästan) är sprungna på mina framfötter och jag har slutat att ta emot mig med hälen när jag springer.

Antar att det är gammal skåpmat för många erfarna löpare men för mig så har det öppnats ett helt nytt fält för mina ögon - Wow! Den spänst och svung i steget som jag får genom framfotalöpningen är så cool känsla. Inget som jag vill vara utan, vet som sagt inte om jag gör helt rätt men det kommer jag att få veta snart så en fysioterapist ska titta på vad jag har hittat på. Sen märker jag att det tar på vader och även ländryggen att springa på framfoten, vaderna är som fiolsträngar efter att jag sprungit. Men jag tar det försiktigt och lägger in lite annan motion emellan löppassen så grundträningsperioden ska ge lite resultat. Men jag har bestämt mig för att köra alla mina löppass på framfot och inte hålla på att växla. Tror att det kommer att gå fortast att ändra på tekniken så. Även om det antagligen inte gynnar konditionen.

Nästa vecka borde jag kunna ta 20K.

Jag vill vara som du - Radcliffe!

Jag har länge roat följa alla diskussioner om ett löpsteg med hälisättning vs framfotalöpning. Det som nästan är mest intressant är hur känsligt detta ämne verkar vara. Nästan som religion. Två falanger med sin egen guru och övertygelse. Jag har aldrig tagit ställning, eller ens funderat på det. Mina prioriteringar har legat på en helt annan nivå, dvs att ta mig ut och hålla kroppen i rörelse. Hur det har sett ut har jag inte brytt mig om.

För två år sen så fick jag lite instruktioner hur jag skulle röra mig. Det var ett stort steg för mig, jag fattade att man måste röra lite på påkarna och inte bara försöka ta sig fram.

Senaste året har jag sneglat lite på barfotalöparnas diskussioner och jag har i somras tränat en hel del barfota i en backe som jag har vid stugan. Det har jag nu följt upp med ett plötsligt infall att jag ska springa på framfoten, så nu gör jag det. Korta, långsamma pass, det går bra. Intressant att jag får träningsvärk i höfter och ryggslut förutom vaderna. Det känns som jag kommer att kunna ta min form till ett nytt steg. För att inte rusa iväg åt fel håll så har jag bokat in en ny tid hos min fysioterapist för att han ska kunna se hur illa/bra det är.

I alla fall så är min målbild Paula Radcliffe - se och njut. Ta gärna ställning!

Så enkelt! Löpning bra för allt.

Bonjour Paris!

Nu har jag anmält mig till Paris Marathon 2011. Och det känns så roligt! Faktiskt lite roligare än Stockholm Marathon som jag också har anmält mig till. När jag sprang förra året i Paris så var det så fantastiskt vackert och överväldigande att få springa på gatorna i kulturens huvudstad.

Paris Marathon kommer att bli mitt primära träningsmål för 2011, jag kommer nu att lägga upp en träningsperiod som ser ut så här:

Idag till 15 dec: Grundträning - försöka att få så många mil i benen på ca 3-4 pass i veckan.

15 dec till 15 jan: Pre marathon training - fartträningsprogram

15 jan till 10 april: 12 veckors marathonträning med bas i MP alltså Marathon Pace, två nyckelpass i veckan som fylls upp av distansträning.

Sen kommer jag att sätta nytt PB på marathondistansen.

Men det finns några frågetecken kring detta upplägg eftersom det bygger på fart - något som jag inte har haft tidigare och när jag har tränat fart så har jag varit nära eller har faktiskt skadat mig - både som stressfraktur i foten och muskelbristningar. Men nu är jag lite mer erfaren och känner min kropp lite bättre och tror att jag kommer att kunna genomföra detta lite mer extrema marathonträningsprogram.

Det var faktiskt väldigt längesen som jag följde ett träningsschema och det ska bli roligt att gå in i något nytt. Får väl göra av kall på jobbet lite om det blir svårt att få in all träning - det gäller ju att prioritera rätt saker - he he.

Dålig form ändå bättre än ingen form alls

Eller hur man ser det.

Det jag ville få sagt är att nu när vi var inne på andra heldagen av renovering på Dagis (jo vi får faktiskt kalla förskolan för det) så var det väldigt många som klagade på att dom hade träningsvärk både här och där. Själv så hade jag abslolut inga känningar alls av gårdagens aktiviteter, men kände att jag var tvungen att stämma in i klagosången, för att hålla en god stämning. Kanske lite fegt men så skönt att känna mig stark trots att formen/träningen lyser med sin frånvaro.

Löpning med barnen

Jag klagar inte men första helgen på 5 veckor då jag inte har något med jobbet eller flytt osv så är det renoveringshelg på dagis! Från 10 -19 så ska vi måla, bygga osv. Inte något som jag gillar, men okej, man rör ju på sig och det ger väl alltid lite träning.

Men väldigt mycket roligare blev det i kväll då vi lekta att jag var en Drake som jagade barnen, runt, runt, runt i vår nya våning på 165kvm. Det finns yta att springa på och det gör vi, barnen älskar det och jag tycker att det knappast kan bli bättre att både få leka och motion på samma gång. Frågan är om jag kan boka in det som ett pass i min träningskalender? Svettig blev jag i alla fall.

I morgon kan jag se fram emot mer renovering på Dagis... På måndag tänker jag ta långlunch för att få tid för ett riktigt pass.

Rush - Marathon ( A Show Of Hands )

80-talet det ljuva!

Andra former av träning

Jag har nog aldrig haft högre tempo i mitt liv än vad jag har just nu. På jobbet är det full fart och på "fritiden" så ägnar jag mig åt husköp och familj vilket tar resten av tiden. Sen att man behöver åka till stugan för att tömma på värdefulla saker (tjuvar i farten) är bara ett skönt avbrott. Svårt att beskriva hur hårt pressat tidsschemat kan vara men om du som läser detta har tittat på TV det senaste halvåret så har du haft väldigt mycket mindre att göra än mig. Jag har faktiskt inte tittat på TV alls på över fyra månader och jag saknar det inte. Tiden går åt till att packa upp lådor, planerera veckan, hämta och lämna barnen och försöka göra ett bra jobb. Det funkar ganska bra och jag är glad för det.

Tidsmässigt så har jag nog kunnat lägga in ett eller flera löppass under denna intensiva period men det måste också vara ett utrymme för det mentala och varje lucka med lite vila har jag nyttjat till sömn. Funkat bra. Det är viktigt att sova helt enkelt. Nu tror jag att jag är över puckeln och kommer att äntligen få (mental) tid för att springa igen. Det som driver mig är att jag vet att jag har så många härliga löppass framför mig!

Morgonjogg

Hittade en egen vik där jag tog ett morgondopp. (naken!)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Inspiration i Grekland

6K i ett bergigt Kea i den Grekiska arkipelagen. Löpargädje!

Tappat fokus

Som vanligt är det mycket som jag går runt och funderar på, jobbet, huset, lägenheten, flytten, nya lägenheten, huset vi inte köpt, lånelöfte mm.

Köper flytbrygga till stugföreningen som jag kör upp, hämtar och lämnar. Drar i gång min nya firma... Lite för många parametrar om man inte heter marathonmia. Träningen har fått stryka på foten och kommer att få göra det ett tag till. Nu prioriterar jag lånelöfte och ett nytt boende. (jo, det finns nog tid till att springa, men just nu pallar jag inte att dra iväg kl 22.59 för att köra intervaller)

Fuck, jag säger som min son: Jag vill att vi ska bo i det där nya huset.

Billy Mills Self Hypnosis

Ta en titt på den här videon på YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=dfG8tnavH0s&feature=youtube_gdata_player

Det är vad jag kallar fokus.

Speed

Det var länge sen jag sprang fort. Det har blivit ändring på det. Har gjort två intervallpass denna vecka för att kunna få lite sprutt.

Jag har varit ganska seg den sista tiden eller så har jag bara trott det. För första intrevallpasset var 1 min i 5K-tempo 1 min joggvila. Funkade väldigt bra och kunde göra 13 intervaller, kl 23. I dag på lunchen så gjorde jag 3x1 mile med 800m joggvila. Det gick också väldigt bra, kunde ha gjort en rep till men var tvungen att avbryta pga jobb, men jag fick i hop 11K av bara farten, he he.

Jag har inte någon riktig plan på varför jag satsar på fart just nu, mest för att jag tycker att det verkar roligt. I helgen ska jag hänga med D som ska testa sista milen på LL-banan, har lubbat lite korta sträckor på den så det ska bli spännande att få testa de beryktade backarna.

Marathon depp

Jag har insett att det inte går att få in en till semester under hösten, jag som vill åka till Côte d'Azur för att kunna springa marathondistansen mellan Nice och Cannes i november.

Varför kan vi inte åka? Jo vi ska köpa ett hus, åka och segla i den Grekiska arkipelagen (jag vet trist, svårt att springa på en 52-fotare) samt så måste jag jobba och tjäna lite pengar, har inte gjort det på ett tag. Så det blir inte så mycket över för en vecka på Rivieran för mig.

Har insett detta idag och vet inte hur jag ska disponera resten av träningsåret, förslag någon?Vore roligt att springa LL men har knappt tränat ett hårt pass sen Vertex och jag tror inte att jag har så mycket att trycka på med i backarna i år. Men får väl ta och kika i tävlingskalendern och leta efter något i de nordliga breddgraderna hade man bott i Övik så hade man givetvis anmält sig till detta lopp

Så här glad blir man

När jag måste visa leg på Systemet... Igen!

Födelsedag

39 i ordningen och att få vakna med sång och tårta och uppvaktning av familjen går inte att toppa, det är underbart!

Jag har som vanligt inte önskat mig något, kanske önskat ett lass jord till stugan... Så förväntningarna var inte höga när jag öppnande presenterna. Av barnen fick jag fantastiskt fina teckningar (faktiskt var dom fina). Sen öppnande jag ett paket som innehöll en Garmin forerunner 405! VA! En riktig GPS-klocka. Åkte tidsmaskin till barndoms födelsedagar då man levde för presenterna och blev glad/besviken för vad som var i paketen. I dag var glädjen ohämmad... Hur kunde du veta? Hur hade ni råd med en sån dyr present? Vad cool den är! En sån här har jag velat ha, hur länge som helst.

Jag och min Garmin i perfekt harmoni.

Vertex Vlog

Video från Vertex fjällmarathon 2010.

Vertex Fjällmarathon

Den korta versionen av loppet är att konditionen suger men benen är fantastiska, trodde att det skulle vara jobbigt men det var roligt!

Upplevelsen av Vertex fjällmaraton började redan på vägen upp i en lånad Saab 900 tuffade jag upp från Norrtälje till Vålådalen som ligger mellan Östersund och Åre. När fjällen visade sig i motljus så blev jag märkbart tagen och jag tyckte att bergen såg mycket mycket mycket höga ut, de svarta fjällen såg ut som en gigantisk sovande Morran... Respekt, var vad jag kände.

Checkade in och tog en säng av de 35 som stod utställda i ett logement. Lite lumpenstämning. De flesta låg och sov när jag kom så det var bara att krypa ned under täcket. På morgonen så steg jag upp tidigt, strax innan sex, för att ha gott om tid att fixa med utrustningen och packa Camelbacken i lugn och ro. Påtagligt fokuserad stämning på logementet, inte så mycket snack, inga skratt, alla var extremt vältränade. Dessutom en kille som låg med el-plattor kopplade på sina ben fångade mitt intresse, det såg ut som Drago (i Rocky IV) när han var på sitt träningsläger. Då funderade jag verkligen om jag var i rätt sällskap, vad gör jag här...?

Vädret var perfekt, sol och 14 grader på morgonen, 17 grader på dagen och en lätt bris. En buss tog oss till starten och jag hann knappt fundera något innan det var dags och en minut kvar till start. Jag hade två mål med tävlingen, ta mig i mål och inte bli sist. Jag ställde mig i sista ledet eftersom det var bra att ha koll på kön och det visade sig att det var en bra strategi för mig.

Tävlingen är 43K och går över tre fjäll två stora och ett jättestort.

Jag har ju inte sprungit något terränglopp tidigare och hade inte någon aning om av 1800 höjdmeter innebar, och det var faktiskt det som jag ville veta. Jag trodde att jag kunde föreställa mig hur högt det är, men mina fantasier var inte i närheten av verkligheten. Det tog aldrig slut, när jag var på väg uppför sista fjället fick jag en förståelse för dom som överlevde kraschen i Peru (Filmen Alive) och sökte efter räddning genom att vandra över berg efter berg och efter varje topp som dom/jag kom över så man bara mer berg och höga toppar. Ja inte riktigt så men nästan.

Första toppen, Välliste, var lätt att komma upp till eftersom jag var långt bak i fältet så var det en lugn takt. Hörde kommentarer att det är tydligen är bra att spara krafter till Ottfjället, så jag tog det lugnt.

I bussen på väg till starten satt jag bredvid en trevlig snubbe som hade bra mycket mer erfarenhet än mig. Jag trodde att jag skulle kunna springa loppet på ca 6,5 timmar, snubben hade ett mål på sju timmar och hade gjort bättre tid på Stockholm Marathon än mig. Jag insåg då att jag har ingen aning om vad jag ska göra. Visste inte om jag skulle klara detta på 6 eller 8 timmar, att jag inte skulle ta mig runt var det enda jag inte tvekade jag inte på.

Efter första toppen var det underbar löpning på kalfjället lite lätt utför, sen blev det lite lera och backe och andra hinder. Men kände snabbt att det var utför som var min grej och jag plockade några ryggar på utförslöporna.

Jag var ganska rädd att jag skulle gå tom så jag hade mycket att äta med mig och när jag kom fram till första mat/vätskekontrollen var jag mätt. I min rygga hade jag:

300 g Cachewnötter

350 g Honung (!, har koll på att Massajer äter honung på sina långspring)

2 Snickers

2 Kexchoklad

2 l Sportdryck

1 ask Läckerol

1 gel

1 carboloader

1 banan

1 återhämtningsdryck

Efter 2,5 timmar och 16K ringer polaren och frågar hur läget är som för tillfället var förträffligt och blev dessutom påhejad av glad publik i busken. Fjäll nummer två, Hållfjället, var tungt, tappade all ork i uppförsbacken och fick krampkänning i låren så att jag var tvungen att stanna och stretcha, blev omsprungen av en man i blått som jag senare skulle möta.

Fick panik när krampen slog till på allvar mitt på en spång på en myr fylld med gyllene hjortron. Tvärstopp och jag hade inte sprungit halva distansen. Men men lite erfarenhet från tidigare kramper så tog jag det med ro och efter ett kort tag kunde jag börja gå/springa igen. Men det går mycket långsamt och när jag passerar 21K efter 3,5 timmar inser jag att springa loppet under 7 timmar går inte men 8 kanske? Utför Hållfjället så var det en brant backe, där var jag i högform, och började passera löpare igen. Studsade lätt fram mellan rötter, lervälling, spetsiga stenar och stormfällda granar.

Pang, så var jag framme vid servicestationen innan sista fjället, Ottfjället. Drack en massa buljong som jag tyckte var gudomligt gott. Fyllde på min vattenflaska som jag glömde... Första stigningen var grym, det var mer klättring än stig. Små, små steg och maxpuls. Respekt. Letade efter vattenflaskan, borta! Varmt, vindstilla och törstig.Sakta tog jag höjdmeter för höjdmeter, hittade en bäck som jag drack ur. Mmmmm vilket gott vatten, krispigt och klart. Nu förstod jag vad det här var, jag och naturen började att förstå varandra och jag njöt verkligen av tillvaron. Passerar 30 K och försöker intala mig att det inte är så långt kvar( i alla fall inte om det var på asfalt) Men det är ju uppför och obanat, men då får jag syn på en man i blått som ligger och har problem med kramp, nu är det jag som springer om (efter att jag har sett till att han mår bra och att jag kan springa vidare). Det ger mig lite energi och jag berömmer mig själv till en lyckad strategi att starta sist och kunna plocka rygga i slutet av loppet. Man den energin stannar inte länge, för det är långt, och brant, och uppför... Är inte riktigt säker på om vi ska upp på den högsta toppen eller inte. Allt blir lite luddigt och då kommer jag på att jag ska dricka lite Honung som jag har med mig - fy vad äckligt det var, dessutom fick jag ont i magen. Dricker lite vatten i en fjällbäck och mår genast bättre, efter att ha insupit den fantastiska utsikten. Fördelen med att vara i det bakre fältet var ju att man fick naturen nästan för sig själv, och det passade mig. Men jag peppade mig själv och pressade på och kom fram till vindskyddet där man fick Cola och chokladbollar, jag tog två tror jag. Godis och chips mumsade jag på när jag små sjungande drog vidare. Nu var det bara 8K kvar och / av dom i utförsbacke.

Och utför så plockade jag några placeringar till, men det var svår löpning, gegga, hala spångar och vassa stenar. Sista tre var grusväg, där kunde jag verkligen mata på, tror att jag låg närmare 5.20-tempo. Benen var prima, dom älskade att springa, jag log och fick ta emot hejarop och applåder runt om. När jag väl kom fram mot mål så fanns det helt plötsligt massor med pulver i benen och jag sprang som bara den. På knappa 7 timmar och 56 minuter tog jag mig runt. Jag var lycklig när jag kom i mål. Där väntade varma badtunnor, korv, våfflor och en underbar massage.

För två veckor sen kom jag på att jag skulle springa det här loppet. Varför? För att jag ville. Nu har jag gjort det. Jag är så nöjd.

Jag klarade det!

En lång dag över tre fjäll - 7 timmar 56 min.

Inspiration

Sköna bilder som jag ska ha på näthinnan i natt. Ska erkänna att jag inte känner mig fysiskt förberedd inför fjällmaran på lördag. Men jag arbetar hårt på det mentala: Säger som Rune Larsson - Det ska vara roligt att springa.

Fjällmarathon!

Ny utmaning

Redan förra året så sneglade jag på några längre terränglopp och fastnade för Vertex fjällmarathon och i år är det verklighet. Jag är anmäld och den 7e kommer jag att stå på startlinjen. Får helt enkelt lita på att jag är tillräckligt grundtränad eftersom långpassen har inte varit så många i sommar. Och nu är det antagligen för sent att hårdträna. Kommer att försöka att leta upp långa backar för att träna lite benstyrka. Kommer nog inte bli så lätt i och med att vi åker till Gotland idag.

Oskulden är tagen

Ganska löjligt att blogga om men jag har tappat en nagel och den blev blå av årets Stockholm Marathon, det tog exakt 46 dagar för den att trilla av.

Kunde även glädja mig att jag idag pallade att springa barfota 2 rundor i backen ikväll. (hade inte funkat med skor med min ömma tå) Det blev även en quickfix för min huvudvärk efter två reps var den helt bortblåst - tack vare barfotalöpning...

Barfota

Jag har de senaste veckorna blivit väldigt intresserad av barfotalöpning. Jag har i och för sig under en ganska lång period läst inlägg under barfotalöpning på funbeat och tyckt att de är ganska konstiga. (för det är ju helt normalt att springa ett marathon) Men efter att ha lyssnat till några förespråkare för en minimalistisk/barfotalöpning så är det svårt att bortse från det enkla i argumentationen - att människan har sprungit ganska länge utan skor på fötterna, vi är ju faktiskt inte födda med dämpade Asics på hälarna.

Det här har lett till att jag har börjat att testa att springa barfota, och kan bara konstatera - aj aj aj aj. Vad ont det gör. Jag har en backe ute i stugan som är ca 200m, pallar nätt och jämt att springa den ner och upp. drygt fyra minuter, sen har fossingarna fått sitt. Har bara provat några gånger men ska springa varje dag som jag är i stugan. Är faktiskt lite nyfiken på hur länge det tar innan jag kommer att kunna springa lite längre utan att det gör jätteont. Tar det i mycket små doser eftersom jag lever efter devisen att det ska vara roligt att springa.

Ödets ironi

Nu har jag sprungit ganska mycket obanat och på svåra stigar de sista dagarna. När jag igår var ute med min som och fru för att leka/promenera/springa runt ett motionsspår så är det förståss då som jag vrickar jag foten rejält. Pang! Visst är det ödets ironi? Men med kyla och pressförband så tror jag att jag lyckas minimera skadan och jag kan nog springa om ett par dagar.

Trail Lotsstigen

Dum fråga 1: ”Vad måste varje lots vara?”
Dumt svar 1: ”Grundlärd!”

Dum fråga 2: ”Och vad är skället på lotsarna?”
Dumt svar 2: ”Grundlöst!”

I går så fick jag ännu en skön naturupplevelse Jag och Jörgen sprang lotsstigen som ligger strax öster om Övik.

Lotsstigen var den gångstig som lotsarna förr i tiden färdades på mellan Skagshamn och fartygshamnarna inne i Örnsköldsviksfjärden. En av de gamla lotsstigarna gick troligen från Skagshamn via Tennviken och Stubbsandsviken till Mattjälssundet, varifrån man tog sig med båt till fartygshamnen för lotsuppdrag.

Premiär för trail

Jag är på semester i Örnsköldsvik nu och då passar jag på att springa lite obanat och i bergen. Det finns ju inte så mycket av den varan i Stockholm.

Provade också videoblogga lite:

Det naturliga löpsteget

Efter att ha lyssnat och läst Christopher McDugall så är det ju svårt att fortfarande tro att det ska vara bra med dämpade, stödjande löparskor.

Det har hänt ganska mycket i min löparhjärna den sista tiden, polaren som skulle ställa upp i ett ultra (var tyvärr tvungen att hoppa av pga sjukdom, lider med honom) Min forne kollega och jag skulle snacka jobb det slutade med flera öl och snack om löpning och framförallt vad ett naturligt löpsteg är.

Läser man trådarna på Funbeat så märker man att det är ett ämne som berör löpare det finns mycket starka åsikter för och emot framfotalöpning. Pose mm. Jag har fram till nu varit ganska oengagerad i frågan eftersom jag är en typisk svenne-häl-löpare som kanske har fått bort den värsta nybörjarlooken på löpsteget. Men eftersom jag sällan kan bara göra något halvdant så är det väl ganska naturligt att jag nu efter några års seriös löpning har kommit fram till att fundera kring fotisättningen. För mig är det ganska enkelt: Ett naturligt löpsteg är det du har utan (onaturliga)löparskor - alltså ett steg som landar på framfoten.

Glad i hågen efter en sen natt med löpardokumentärer på datorn så sprang jag ut för att testa mitt nya steg. Verkligheten är något annat, efter tre hundra meter fick jag besviket sätta i hälen för första steget för att betvinga den elaka värk som dök upp i hälsenorna.

Här är tips på hur man ska gå från häl till tå - Sponsad av en skotillverkare för framfotalöpning

Men i morgon blir det kanske 301 meter... Drömmer i natt om ett snyggt och spänstigt framfotasteg längs Höga Kusten Leden

Christopher McDougall

Om du är nyfiken på vad som händer efter marathondistansen lyssna på den här killen.

Funderingar på nya lopp

På samma sätt som förra året så är jag väldigt seg i kroppen efter Stockholm Marathon, och jag vill inte stressa igång någon träning, väntar in kroppen, tror att det är bra om jag ska lyckas slippa skador.

Äntligen så fick jag snöra på mig mina nya skor, superlätta Mitzuno Wave Elexir 5. Testade bara några få kilometer men de var grymt härliga, när jag kom ut på en asfaltssträcka drog jag upp takten och lät steget flyta på. Vill gärna kunna öka på träningsdosen nu och kunna få känna att jag kan få en ordentlig progression i löpningen. När jag tittar framåt nu när det gäller tävlingar så är det Lidingöloppet som hägrar. Vill gärna träna mer traillöpning och tycker egentligen att det verkar vara den bästa formen av löpning med en naturlig belastning av kroppen i upp och nerförsbackar. Vill även springa en till mara i år och hoppas på att kunna pricka in Nice-Cannes maran som går i november (perfekt väder på Rivieran då). Vill även ställa upp i ett kortarelopp 5 eller 10K, borde kunna putsa mitt PB på milen i år. Visst har jag sneglat på längre distanser men vet att det finns tid år framöver att testa kroppen på, och det var med mycket tvekan som jag tackade nej till min modiga polare som ska kasta sig in i det okända!

Packlista

Hittade en packlista som jag gjorde inför resan till Paris...

SIXTEN:

Mysbyxor

Danmark

Kalsonger

Strumpor

Badbyxor

Vårskor

Fleece

Svart jacka

Orange jacka

Tröjor

Sixtens Nappar

Bok

Blått överdrag

SIGNE:

Solhatt

Stolsäcken

Ersättningstetror

Nappflaska

Filt

Babyolja

Blöjor

Frukt i handbagage

Små skor, bo box.

Babybjörnen,

Gröt

Skedar

Haklapp

Övrigt:

Videokamera

Laddare till iphone

FREDRIK:

Löparskor

Korta tajts

Linne

Tröja

Tröja med ärm

TODO!

Köpa Trockadero Kräftor. Tejp för bröstvårtor på Apoteket.

Mina drömmars mål!

Jag inleder med att recitera mitt mål:

99% av världens befolkning springer aldrig i mål på ett marathon. Av dom som gör det är det 90% som inte tar sig i mål under fyra timmar. Då måste det vara en promille av världens befolkning som klarar en mara under fyra timmar. Jag vill vara med i den promillen! Ska bevisa det i Stockholm Marathon, som sagt under 4 timmar. (Klarade det inte, försöker igen nästa år)

Fredrik Stattin: 3:59:03!

Hur gick det till? Om vi backar bandet så är det så att jag faktiskt inte har någon speciellt aktiv bakgrund som ungdom, mina meriter är JKM mästare i bowling 1996 och sen har jag några JKM titlar i golf. När jag bodde i England blev jag faktiskt väldigt bra i Dart. Vad är den gemensamma nämnaren i dessa "sporter"... uthållighet? nej det är ju öl! Lite lustigt när man tänker på det. Nu har jag bytt ut ölen mot sportdryck. Men något som faktiskt är gemensamt med långdistanslöpning med mina tidigare intressen är att det är en individuell idrott, det är upp till mig att visa resultat. Och jag tror att det inte är en slump, jag är ju egenföretagare också. Jag gillar helt enkelt att ha kontroll över min situation tror jag. Vad som fick mig att ta mig an utmaningen med marathon är en komplex kedja med en livsstilsförändring som bas, och det är ganska lätt att sätta upp ett mål men att genomföra målet, det är en helt annan sak. Att genomföra ett marathon betyder att du också måste genomföra en träningsperiod för loppet. Det är en kombination av att vara fysiskt och mentalt förberedd. Träningen har inte fungerat så bra för mig i år med små barn, sjukdomar och skada. Men jag har haft några riktigt bra pass där jag lyckat stärka min mentalitet till den nivå som behövs. Det var min mentala förberedelse som gjorde att jag lyckades springa Stockholm Marathon under fyra timmar. Det var inte några intervallpass som gjorde det.

I år mötte jag upp Marathonfarsan i en lägenhet nära stadion. Fokus skärptes direkt på vad som ska göras. Vi åt min förberedda mat med köttfärs, bönor, quinoa, vitlök, lök, ingefära, paprika och olivolja. Några carboloader för säkerhets skull. Samt lite nötter.
I kanonväder på Stadion så softade vi på stora planen innan jag mötte upp Danne som sprang för första gången. Traditionell offentlig insmörjning av vaselin sen var det dags att ge sig in i fållan. Rutinerad som vi har blivit så lättar man på trycket i skogen på väg ut mot fållan och sliper stå i de långa köerna till bajamajorna.

Extra roligt i år var att jag startade i samma startgrupp som Jögga och vi kunde göra sällskap första kilometern, hans tempo var 5.00 och mitt var 5,20 så jag önskade lycka till strax innan SVT på Oxentjärnsgatan. I år fick jag en väldigt bra start och jag kände mig i bra form så jag hittade en rygg som häll ett bra tempo tyckte jag. Hon pressade sig fram i fältet och jag kunde glatt hänga med i kölvattnet efter 5K låg jag på 5:15-tempo. Helt klart under min måltid men kändes bra ända till jag trodda att jag skulle svimma! Shit går jag in i väggen efter 6 K? Vi springer över en provisorisk bro som kommer i gungning och det är extremt obehagligt. Flera ropar till och jag tror verkligen att jag ska falla till marken i svimmningsattack. Klarade av det och släppte min rygg och startade upp mitt eget lopp i 5,30-tempo. Siktade på att hålla 5K mellan 27 och 28 min. Det blev 27,06 27,21 27,39. Halvmaran klockades på 1:54:32. Dryga fem minuter tillgodo för min måltid. Efter 21 K så kommer man ut på Djurgården nu med den nya sträckningen. Och det var här som jag packade ihop förra året efter 25K, med det spöket i huvudet kämpande jag nu med att hålla tempot. Men det gick inte bra, jag föll som en sten i fältet, mådde illa av att ha druckit för mycket sportdryck (egen teori), det kan också bero på ett högt tempo. Det var en ordenlig schackning och jag var skakad, tempot sänktes och jag kunde inte gör något. Men jag hade det inte värst kände att flera löpare hade gjort en S.O.S bakom buskarna i början av Djurgården, luktade som en avloppshantering... Hade bestämt mig för att ta det lugnt och försiktigt i de böljande backarna så jag inte stumnar, backarna var nästan lite sköna för att få lite variation för benen. Kunde släppa på i utförslöporna och plockade flera placeringar. Efter 25K var jag ordenligt sliten men jag kunde fortfarande hålla tempo. Efter 30K var jag i slagläge igen, var stark och plockade placeringar igen. Hela Södemälarstrand gick snabbt i den gassande solen, mindes hur sliten jag var förra året och njöt av publikstödet och värmen. Var taggad inför Västerbron och blev överrumplad när mina ben stumnade totalt och jag fick kramkänning, shit vad hände? Tempot sänktes totalt och jag fick kämpa mig över krönet i ett gå-liknande 6,40-tempo. Efter 35K och vätskekontrollen kom den stora klubban, hörde glada röster bakifrån och ett stort gäng kom och körde förbi mig. Farthållarna för 4,00 kom med ett stort följe med pigga löpare. Jag tappade mitt flyt totalt och hängde på så gott jag kunde. Efter en kilometer var jag tvungen att släppa, pulsen och andningen var i taket och jag kände att jag kunde klappa i hop när som helst. Besvikelsen var total: jag missar mitt mål, fyra timmar. Började att misströsta med att träningen inte har varit så bra och jag har ju varit skadad osv. Förutsättningarna har ju inte talat till fördel.
Luften gick ur och jag tog det ganska lugnt i vätskekontrollerna för att få i mig mycket vätska. När jag kom upp till Odengatan och kunde se fram till 40K kontrollen tittade jag på min klocka och tyckte att jag ändå verkade kunna ha en chans att ta mig i mål under fyra, eller? Kunde inte tänka klart av all ansträngning. När jag kom fram till 40K tittade jag på klockan 3:46:47! Jag kan ju hinna! Från att ha joggat i ett uppgivet 6,30-tempo drog jag upp speeden till 5,30-tempo, satte allt på ett kort, kände att kramp eller någon annan klubba kunde slå mig hårt när som helst. Det var ju det här jag hade tränat för, 12 minuter av maximalt lidande kan jag stå ut med. Plockade totalt 75 placeringar på sista två kilometrarna och jag kämpade mig fram på Stadion utan att uppleva något av publiken eller stämningen; hade bara en tanke i huvudet - jag måste över mållinjen. Med händerna över huvudet så kastade jag mig över linjen - så totalt slut har jag aldrig varit. Det är en fantastisk känsla, varenda cell i kroppen har arbetat hårt i harmoni med övriga kroppen för ett gemensamt mål. När jag fick veta min officiella tid blev jag rörd på riktigt. Tredje maran och ny PB!

Redo!

Marathonfarsan




Chiptrimmad har en ny bedydelse.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Alla nivåer är perfekta!

När jag för några år sen gick ner i vikt köpte jag en tysk mycket avancerad våg. Förutom vikten kan den berätta om fettprocent, vattenprocent, muskler med mera. När man väger sig så avslutar vågen med att ge en fingervisning om vad jag borde göra. Äta mer nyttigt. Dricka vatten. Osv. Jag har aldrig fått en kommentar från vågen att allt är bra förän i går. 78 kilo och alla nivåer är perfekta. Känns bra.
Jag är fem kilo lättare sen förra året. Det kommer också att kännas bra när jag står på startlinjen i morgon.


- Posted using BlogPress from my iPhone

I morgon

Jag sitter och tittar på Diamond league och visualiserar att jag kommer att möta denna by med god marginal under fyra timmar.

- Posted using BlogPress from my iPhone

jomenvisst

ska jag springa maran. Jag har faktiskt kunna träna en vecka eller så. Förutsättningarna är ganska dåliga pga halfluss och ont i knät. Men nu mår jag bra så om jag får en drömträff kanske jag kan lyckas nå mitt mål...

Västerbron vs min Cannesbacke

Hade lite tid över när jag öppnade startbeviset till Stockholm Marathon, roade mig att jämföra den fruktade Västerbron med den backe jag sprang i förra veckan. Känner mig faktiskt ganska förberedd. :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Backe i Cannes

Något träningsläger kan jag inte skryta över men min vecka i cannes har varit skön och jag vågar tro att mitt knä håller på att läka ihop på ett bra sätt och har kunnat springa tre pass på en vecka och 25K, vilket får vara ok med mina förutsättningar.

Det som känns grymt skönt är att jag idag kunde avsluta med ett mycket bra genomfört pass. Jag inledde med en fem kilometer medeldistans i kuperad terräng för att därefter utmana en drygt 2 kilometer lång backe på 140 höjdmetrar. Backlöpning brukar ju inte direkt skönskrivas men att pressa sig allt som går uppför denna backe är en grym utmnaning och när man kommer upp så får man en fantastisk belöning i form av utsikten över Cannes och vetskapen av att jag tog mig upp för egen maskin. Öppnande ganska hårt med 6,35 första kilometern (det är brant jag lovar) andra gick lite fortare 5,54. Sista biten pressade jag i 5,15-tempo. Sista hundra metrarna så kändes det som om jag inte hade någon luft till hjärtat och att kroppen sa att vi har en avstäningsknapp som vi tänker trycka på snart... Jag lovade att vi snart var framme och att jag ska stanna på toppen, det gjorde jag det nya rekordet för denna backe lyder på 13,40 (förra gången låg jag över 15 min) Supernöjd och genomsur av mjölksyra.

Nice i Cannes

Kom äntligen ut och sprang idag, 20 gradet och sol. Helt i min smak, testade lite lungt mitt knä på ett kort pass på 4K. Kändes bra trots att det var ganska backigt.

Återhämtningen sen marathon i Paris har gått bra, men mitt högerknä har varit lite ömt och jag har varit ordentligt förkyld i flera omgångar, känner mig fortfarande lite snuvig men ganska pigg. Nu har jag semester och ska vara i Cannes i en vecka med familjen, det är helt super och jag hoppas att om kroppen håller att jag kan få ett par bra och tuffa pass i Cannes bergiga backar.

En gång ingen gång. Två gånger, en tradition.

Plötsligt var det dags att stå på startlinjen inför en bana på 42196 meter. Det är långt det vet jag, men hur långt skulle det kännas nu med en vinter med sporadisk träning och en uppladdning med skador istället för formgivande kortbacke?
I lördags var jag ute och joggade på Champs Elysees, knät och höften smärtade och jag fruktar att pinan inte ska bli långvarig förrän jag är tvungen att kliva av.

Söndagmorgon. Racedagen. Stiger upp sju och äter mat. Kyckling, ägg, bacon. Möter upp min syster som är mitt supportteam tillsamans med min familj. Ser lugnt ut när vi kommer fram till starten men en bit upp är det kalabalik och folk kastar sig över staketen där det sticker upp små piggar, stor risk att skada sig. Själv stod jag lungt kvar i en kö som knappt rörde sig för att komma in i startfållan. Jag var hur lugn som hellst, jag hade bara en tanke, att klara mig runt.
8:45 gick starten och dryga trettiotusen löpare ringlar sig ner längs Champs Elysees ner mot Concord förbi Louvren och Bastiljen. En fantastisk upplevelse med ett soligt morgondis som målar fasaderna i en varm skrud där ornamenteringarna träder fram genom skuggorna. Jag har varit i Paris många gånger eftersom min syrra bor här, men jag har aldrig njutit så mycket av den vackra staden som nu.
Efter 13 k börjar knät att påkalla uppmärksamhet och jag vågar inte öka på farten. Banan vänder vid Chateau de Vincennes och sen springer man in mot staden här är det en lång flack utförslöpa på nästan 10 k. Vätskekontrollerna bestod av vatten, socker, apelsinklyftor och banan. Först var jag lite förvånad att det inte fanns sportdryck men efter några kontroller tyckte jag att det var bättre än sliskig utblandad sportdryck som man får på Stockholm Marathon. Passerade halvmaran på 1:58 och kände mig stark, tänkte tanken att jag låg på sub fyratimmars tempo. Efter 25 k stod supportteamet med kameror och specialdryck. Vilken mental boost det är att ha sina nära och kära med sig runt banan.
Nästa 5 k var en djup svacka, kroppen gjorde ont. Var osäker om jag skulle hålla ihop. Tempot sjönk och jag blev omsprungen. Tog en kilometer i taget och tillslut kom jag fram till 30k. Då fattade jag att det kanske skulle gå vägen. När jag återigen lyfte blicken ut mot publiken och tog emot deras hejarop och jubel. Publiken var helt fantastisk och lyfte fram oss med värme och charm. Vid 34 k gjorde det ont i hela kroppen, det var många som jag sprang förbi som linkade fram på stapplande ben. Fick en redbull av syrran och Didier som supportade även på sista delen. Hade trott att en Redbull skulle lyfta mig de sista sju kilometrarna. Men jag fick krampkänning i låren, precis som förra året, men nu var det bara en känning och jag kunde mota den med lite stretch. Sista biten var härlig när vi sprang in mot staden och Triumphbågen. Rullade in på 4:16:46. Nytt PB och jag var mycket lycklig av att ha än en gång bemästrat denna respektingivande distans. Att få medaljen var rörande.

Hinner inte blogga men jag är nöjd

- Posted using BlogPress from my iPhone

Skadad... fyra dagar kvar.

Okej då var man där igen. Skadad trots att man inte har tränat allt för hårt. I helgen så var min fru tvungen att komma och plocka upp mig från långpasset med bil. Jag hade ont knät. Efter två dagars vila fick jag ont i höften. Det kom från ingenstans, bara efter en natts sömn.

Fyra dagar kvar innan jag ska stå på startlinjen i Paris Marathon, inte den bästa uppladdningen.

Vi får se...

Nytt jobb

Var på tippen i kväll. Undrar om det var Szalkai som har rensat garderoben? Szalkai slutade på Puma för någon vecka sen. Kör nu heltid på marathon.se


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag är en lyckans ost!

Jag har ett lyxjobb i Portugal. Det kan inte bli bättre än att få filma löpning och däremellan kunna träna i 17-20 grader värme i strålande solsken! Tillgång till sveriges bästa löptränare som sticker med ett litet råd till mig nu och då.Ett träningsläger där jag till och med får betalt. Jag har hunnit med följande:
Lördag: 8K på stranden, 5,35-tempo
Söndag: 5K 5,10-tempo, 40 min löpskolning, 3K nerjogg
Måndag: Morgonjogg 9K, (till en liten fiskeby och tillbaka)
Tisdag: 17K, 13K i 5,00-tempo, resten i 5,40-tempo

Sa jag att det är varmt och soligt?

Självömkan

Så fort jag kom upp i en bra träningsmängd så sa det pang! Sjuk. Shit. Nummer ett så är det så jobbigt att vara sjuk. Hosta, snörvla och hålla på. Jag tog det lungt första dagarna men det blev bara värre. Förskylningen har eskalerat i helgen och jag låg uppe på nätterna och hostade. Blev utkörd ur sovrummet för jag lät så mycket:
- Gå upp och ta hostmedicin!
Satt uppe och tittade på dokumentärer, det var intressant.
Knaprade alvedon till jag somnade om.

Idag är jag inte sjuk, men inte frisk. Kanske lite lubb i morgon?

Alternativt tröskelpass

Försöker bota mitt halsonda med varmt vin. I mogon bitti sätter jag och Sixten tröskeln på plats.

En skön onsdag

11.56 drog jag iväg på ett soligt backpass.






Efter en bra jobbdag firade jag OS guld med att rensa i garderoben


Med kudde…


Utan kudde…

Längtar tills jag får sätta på mig min nyinköpta vårjacka, som passar.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Bra vecka!

Äntligen har jag lyckats få upp lite volym i träning en och det blev 45K fördelat på tre pass. Bästa passet var i torsdags med löpskolning, backträning samt 13K distans. Då känner man sig nöjd när man knyter av sig skorna.
Jag hade tänkt att spring i lördags men ställde in passet på grund av vädret, snöstorm är inte min favorit. Istället frågade jag min son om han inte ville rida på axlarna, jättekul tyckte han. Så, då kunde jag gå i trapphuset och få ett enklare pass trots vädret.

Nästa vecka blir det löpskolning, backe och fartlek.

Skitpass

I veckan har jag försökt att bygga upp lite styrka och speed. Inga stora mängder med träningstid men jag har en plan. I går hade jag laddat för att köra ett tempopass, 2 K uppvärmning, 8 K tröskel (5.00-tempo för mig) och 1 K nerjogg. Ett seriöst kvalitetspass.
I realiteten så blev det ett sunkigt fartlekspass, efter uppvärmningen så pallade jag kanske 1 kilometer i 5,20-tempo sen gick luften ur och jag var tvungen att jogga, va? Vad hände? Jag hämtade andan och tänkte att det här går inte nu är det bara att köra, upp i tempo. Att klaga på föret tycker jag är nybörjarmässigt, men det var inte kul att sladdra omkring i modden och inte kunna få ett ordenligt frånskjut. Jag klagar faktiskt, det var inte roligt, jobbigt, långsamt och antagligen hade jag för hög puls. Katatrof. Efter 4 K kapitulerade jag och vände om, joggade och surade för att jag inte orkade pressa på. Några fartökningar på hemvägen dövade samvetet en aning.

Vad berodde detta på? Dåligt form? Eller att jag endast hade stoppat i mig två rostade mackor till frukost och 2 varmkorvar till lunch?

Seriös träning

Om jag nu bara fortsätter i samma andra så börjar det likna seriös löparträning. I helgen så vad jag ute och rastade Marathonfarsan 24K runt Stockholm.

Vätske och enegipåfyllning efter 16K. (Jag åt valnötter och torkade aprikoser, Marathonfarsan gick på ett sötare alternativ med Snickers)

I går var jag ute och körde backträning för första gången sen jag var nere i Cannes. Det finns något galet/seriöst över känslan med backträning. Gärnet uppför, pusta ut, jogga ner. En tant med hund som vankade förbi i Hagaparken tittade på mig med stora ögon. Jag körde en repetition till. På vägen hem under nerjoggen kände jag att jag hade energi kvar som jag blåste ur med en ruch uppför en lång seg backe. Super nice!

Visade leg på systemet - Igen!

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Jag är 38 bast och har fått visa leg två gånger de senaste tre månaderna. Vad beror det på? Kanske kassörskan vill flirta med mig? (det har varit tjejer båda gångerna) Eller är det så att dom har varit liiiiiiiite osäker. Hmmm. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men en sak vet jag att jag blev riktig glad av frågan.

I kväll blir det middag och i morgon långpass med Marathonfarsan.

Kontakt med min Iphone

För er som har bestämt er för att inte gilla Iphone ska absolut inte läsa vidare.

Jag har alltid älskat Apple och Mac. När jag började jobba -95 så var det bara Mac som gällde om man jobbade med digital videoredigering. Det fanns aldrig ett val, det var självklart att använda Mac. Men sen har PC lyckats slå in en kil i den kreativa digitala världen som för min del har tyvärr blivit en oundviklig del i min värld...




Så sakta har jag vant mig med PC och krångel, ful och dåligt layout. Har även vant mig med att datorn kraschar utan orsak och det är helt OK. Vad är det? Människan är anpassningsbar med det finns gränser! För några månader sedan nådde jag en vändpunkt, jag köpte min Iphone.

Det var länge sen som jag kände en kärlek till en pryl, men Iphone och jag har inledd en mycket bra relation och Iphone har väckt min gamla kärlek till Mac. Något som säger allt är att det inte följer med någon instruktionsbok till telefonen - Manualen behövs inte. Tryck, tryck och pang. Det funkar. I går när jag gick till jobbet fick jag en uppenbarelse, jag hade själslig kontakt med min Iphone - funderade om det kanske fanns ett sätt att sätta igång musiken utan att ta fram telefonen. Mitt första spontana försök: klick,klick på headsetet... Pang, Brett Anderson går igång och mitt hjärta klappade fortare. Iphone du är min.

Kvalite när kvantiteten får stryka på foten

Två pass de senaste två veckorna är inte den uppladdningen som jag hade planerat inför maran i Paris. Damage Controll, vad ska man göra när tillfällena inte ges för att komma ut att springa, jo det är väl att träna så effektivt som möjligt. Jag väljer i detta fallet att prioritera långpass och tröskelträning. Distanspassen struntar jag i för tillfället.
Biljetten till Paris är bokad (tack syrran!).

Mer tid!

Långpass på riktigt

Otroligt vad härligt det kan vara att vara ute och springa på vintern. När man har bra kläder, det är fyra, fem minusgrader och lätt snöfall... I Söndags var det magiskt och jag hade inte bestämt hur länge jag skulle springa men ju längre jag var ute ju längre ville jag springa. Provade ny stäckning i Sollentuna, var helt faschinerad av alla pampiga hus som ligger längs Edsviken, och vad har jag? En liten tvåa (med ett fint nytt golv). Ska erkänna att jag blev lite sugen att köpa något nytt. (För det är väl bara att köpa?)
Två timmar var vad jag pallade.

Lätt pass i snön!

Äntligen! Jag tog mig ut efter en heldag på jobbet och sen drygt tre timmar lutning på kvällen. Ett lungt pass med några fartökningar för att få lite sprutt på pulsen. Kändes grymt skönt, men flåset har varit bättre.
Nu ska det nötas!

Lutning: 3 timmar och 5 minuter

Lagt golv ligger

Nu är det lagt. Nu ska det bara slipas, lutas, spacklas, lackas …
Firar med julmust!

Långpass på golvet

Golvet är inte klart! I dag har jag tappat en planka på vänster stortå, kört skruvdragaren i höger tå och vänster pekfinger så att det blödde. Klämt ett finger, sågat sönder en stol av misstag. Gjorde illa mig i rumpan av en stålgrej som stack ut.
Har bestämt mig för att aldrig lägga ett golv igen, aldrig mer.

Roligare har det varit att slutföra ett manus för en inspelning inför morgondagen, det handlar om Illuminati och tempelherrarna, hemligt värre...

Golvläggning min löpträning

En sak i taget, så måste det få vara och just nu är det golvläggning som gäller. 11 timmar konstant i dag. Löparshortsen och en t-skirt, benböj, tunga lyft och pressa med skruvdragaren. Inte så jobbigt men det kanske ger lite uthållighet genom att man håller på så länge? Nu är det inte så mycket kvar så jag hoppas på att jag kan få över lite tid för träning nästa vecka.