Stockholm Halvmarathon

Under sommaren har jag hållt en ganska låg profil både på nätet som på vägarna, har tränat en eller ett par gånger i veckan och kännt mig ganska nöjd med det. Har haft svårt att blåsa på mer efter urladdningen, Stockholm Marathon. Men när jag närmade mig starten till halvmaran kände jag att nerven kom tillbaka och jag har tränat ganska bra de sista veckorna, inte så mycket mängd men bra kvalité.

Målet var klart, jag ska springa under en timme och femtio minuter.

Jag var i god tid till startområdet men miglade för länge och plötsligt hade jag tidsbrist, var kissanödig och kön var aslång till bajamajjorna. Sprang ner till Sverigehuset men där kostade det 5 spänn som jag inte hade. Tänkte att jag får skvätta på en buske då jag såg att det var öppet till cafét (Opera), gick in och inne på muggen var det helt tomt. Skrattade högt för mig själv då jag tänkte på alla som köade strax utanför.

Värmde upp några vändor längs slottet samtidigt som första och andra startgruppen gick i väg. Hoppade in i ledet i sista sekund och PANG! så var jag iväg. Min taktik var att jag skulle gå ut hårt i mitt miltempo. Jag sniffade bakom farthållarna 1,45 men när det kom nägra utförslöpor så rullade jag ifrån dom... Det hade jag inte räknat med, nu ligger jag under 1,45 tempo! Kunde fortsätta att springa bra och hade flyt i steget, 48,33 paserade jag 10K på. Jag trodde det knappt själv. vid 12 K blev jag passerad av 1,45-farthållarna och tänkte att det var ju kul så länge det varade. Efter 13K stod min familj och väntade, jag fick lite energi langad till min av min son. Efter 1K kände jag att Energin kikkade in och jag kunde ta ut steget lite till och plocka några placeringar. Vid 16K tänkte jag att jag har inte börjat att lida så mycket ännu och var rädd för tanken. När klockan pep vågade jag inte titta, tänk om farten är låg, för jag visste att jag inte kunde öka takten. Vid uppförslöporna i Tanto plockade jag många placeringar, jag var fräsch. Tankarna började att snurra vad kan jag komma in på för tid? 1,50 verkar inte vara ett problem i denna takt. Då känner jag att jag får ont i magen och får lite samma känsla i kroppen som jag hade när jag fick kram i båda benen på maran. Shit, nu smäller det. Jag drog ned på takten lite och hämtade andan lite. Illamåendet gick över. Vid 20K ser jag klockan som visar 1,39,36! Från att vara skitstrött blev jag spänstig snabb och lycklig, nu jävlar. Körde på allt vad jag hade och det höll hela vägen, med 4,00-tempo över mållinjen klockade jag in på 1,45,00! Med medaljen om halsen hängde jag på ett kravallstängsel, kraftigt illamående, sände musse en tanke. Kände en total närvaro, magiskt. Fantastiskt skönt att stappla ut ur målområdet tillsammans med andra nödja och mindre nöjda löpare. Men jag hade hyvlat till mitt PB med över 10 minuter.