I går hade min fru läst mitt förra blogginlägg och tyckte att jag behövde en knuff i rätt riktning:
- Om du inte springer i dag så ska jag peta ut dig ut lägenheten!
Och hon är gravid och ska föda om bara ett par veckor. Snacka om bra support hemma.
I går var det helt fantastiskt löparväder, sol och många plusgrader. Shorts och tröja. Hade ingen riktig plan på hur jag skulle genomföra mitt pass, bara att jag skulle köra lite kort backe som det stod på schemat.
Otroligt vad lite vila gör för löpningen, jag öppnade lite soft, tyckte jag men klockan stannade på 5,20 första kilometern. Ops, bra tid, det är ju mitt medelhårda tempo. När jag kom ner till Karlbergskanalen och vek in i skogen kände jag att benen fick jobba på bra i terrängen och att dom gillade det, det gjorde jag också. Andra kilometern stannade klockan på 5,04. Lite högt tempo för att vara en uppjogg till backlöpningen, men eftersom det kändes så bra körde jag på.
Backlöpningen var kul! Va? Ja, men nu har jag nog kommit en bit på vägen, det kändes bra att ta ut min max och spurta uppför en backe. 8 gånger! Hade jag sett mig själv för 10 år sen hade jag bara skakat på huvudet och garvat. Efter backen körde jag lite styrka och koordination på militärens övningsbana, ganska kul att hoppa runt på plintar och dylikt.
Jag var helt klart nöjd när jag stod i duschen och kollade statistiken på klockan.
2 kommentarer:
Från en som aldrig lär sig:
lärde du dig inget heller av din förra skada?
"Spurta" låter inte som en träningsform. Speciellt inte i backe. Inte "max" heller.
Du drog ner på antalet träningspass för att hålla dig frisk men kör istället stenhårt i var och vartannat pass. Det kommer få dig att joina oss andra i skadehelvetet. Var så säker.
Kanske att frun blir ett säkrare kort i slutet av maj!?
Du kan ha mer rätt än du tror... jag återkommer snart.
Skicka en kommentar