Count Down

Jag har aldrig antagit mig en liknande fysisk utmaning. Nu känner jag att det närmar sig. Har varit lite frånvarande eftersom jag har ägnat mig tid åt min förtjusande dotter.
Kommer jag att klara mitt mål? fyra timmar? Jag har förståss ingen aning. Men jag tror att jag kan göra det eftersom jag har följt Salkaiz-program ganska bra. Och när jag gjorde det inför halvmaran i höstas så klarade jag mitt mål på sub 2 tim. Då borde det ju bara klart, eller... Det som har gjort mig lite osäker var när jag sprang med en mycket rutinerad löpare som sa att en mara är lång och såg lite fundersam ut när jag berättade att jag skulle springa under fyra timmar.
Jag har i alla fall skött min skada exemplariskt och har tränat mycket försiktigt, och har nu på sista tiden kunnat köra kortare pass i mitt tänkta tempo 5,30/K.

Min hokus-pokus-doktor har sagt att jag inte får äta ris, bröd, havre, vete, pasta, ost, mjölk och en massa fler förbud, det struntar jag i denna vecka. Inte för att jag tror på en klassisk kolhydratuppladdning men jag tror att det är svårt att fylla på alla depåer utan ovanstående födoämnen.

I morgon kör jag mitt sista pass.

En dotter!

Jag har blivit pappa för andra gången en liten söt dotter (lik mamma) på 3360g och 52cm lång. Vet inte vad det var, om jag nästan hade det på känn att det var den 15e som hon skulle födas, för att vara på den säkra sidan steg jag i alla fall upp 5,20 på morgonen för att testa mitt knä på ett lite längre pass, det blev 18K. Och sen jobbade jag bara förmiddagen, för när jag kom hem så var värkarbetet i full gång och jag hann inte få i mig någon lunch utan det blev full fart till BB och 3,5 timmar senare var bebisen född!

Video - Kungsholmen Runt.

Eftersom jag är fortfarande skadad så kunde jag inte vara med och springa halvmaran, Kungsholmen runt. Så jag tog med mig kameran i stället.

Naturdoktorn!

I dag har jag varit med om något märkligt. För dom som inte vet så är det så att jag inte mår så bra i magen, jag var i Uganda förra året i februari och fick med mig något mer än bara sköna minnen från ett vackert land.

Nu har jag alltså mått, hur ska jag säga, inte så bra i över ett år och det känns verkligen som man borde göra något åt saken. Jag har givetvis varit på sjukhus och gjort tester, inga resultat, jag har varit hos hälsokosten och där har jag fått lite hjälp men jag har inte blivit helt bra.
Så, för någon månad sen fick jag tipset om Lars-Erik, han är naturdoktor. Min bild av en naturdoktor, det är min svåger(han är faktiskt det) som med lite humbug-metoder lyckas övertyga olyckliga människor att köpa dyra läkemedel beståendes av en molekyl utspädd med 10 000 liter vatten. Inget som är på riktigt.
Men eftersom jag inte har något alternativ så kan det ju vara kul att se vad han säger, jag kommer inte att köpa något av medicinerna han kommer att pracka på mig.

Jag kommer dit, Lars-Erik tar ett blodprov och stoppar in det under mikroskopet, pang! Med hjälp av en projektor kunde jag nu se mina egna celler, wow!, rödablodkroppar, vitablodkroppar, andra celler som såg lite konstiga ut med taggar… hmm ska dom se ut så där? Lars-Erik tycker att det inte ser så bra ut, måste vara något med levern… Nu blev det inte lika spännande, vad menar han?

Efter det tittade vi på ett blodprov som hade torkat in, där visade han ett område som det ska se ut, ett jämt mönster med svarta streck. Men bara lite till höger så kunde man hitta stora sprickor! Lars-Erik säger att det bruka kunna vara små sprickor men det här ser ju ut som Nilen! (fniss) Jag skrattade inte, vad menar han? Håller jag på att dö? Jag kände mig frisk när jag kom dig och nu mår jag inte bra. Lars-Erik berättar att jag har problem med lymfan, vad är det?

Sen fick jag lägga mig på en brist och sen tog han mig i pannan, nästippen, munnen, hakan, halsen, naveln. Sen gick han och antecknade. Sen tog han mig på pannan igen och så fortsatte det. Sen sa Lars-Erik att jag tror att du har ont här, och då skrek jag sprattlade för att komma loss från hans grepp, det gjorde jätte ont. Det är så här du behandlar din lever. Vad ska jag göra då? Svarar jag.
- Du måste sluta att dricka…apelsinjuice!
- Jaha.
- Inga ägg, ingen ost, ingen mjölk, sluta med bröd och pasta.
Lustigt nog prickar han in saker som jag konsumerar i ganska stora mängder, speciellt på kvällarna. Behandlingen fortsätter och jag börjar fundera på om han gör det här för att lura mig eller kanske är det så att han verkligen kan hjälpa mig. Ju längre tiden går desto mer övertygad är jag, det här fungerar. Lars-Erik kan nog hjälpa mig.

Och då kom vi till betalningen: Behandling 950:- ! (Det visste jag om och behandlingen/undersökningen var 1,5 tim) Mina ”mediciner” 1300:- !!! (vilken galning nu är jag rippad, håller på att backa ur)
Så här gör en slipad försäljare, Lars-Erik berättar för mig att om jag säger hur mycket jag kan betala så kan han anpassa ”medicineringen”. Då jag undrar om vad jag får för hälften säger han att då kan vi inte medicinera bukspottskörteln och det är ju inte så bra, eller så kan vi inte medicinera levern, och det är definitivt inte bra. Jaha.
Då kommer jag på att jag ska serva min bil för 14 000 kronor, för det är ett lager som är trasigt i ett hjul. Och bestämde mig för att jag är ju lika viktig att serva som min bil, så då kan jag testa det här.

Slutnota 2300:- Och vet inte om jag känner mig lurad eller om det här är mitt första riktiga steg mot slutet på min Uganda-amöba.

Morgonträning

Sprang 2 K i morse, långsam jogg. Stack till lite i knät. Promenerade i uppförsbackar. Rehab-less är bara förnamnet. Funderar på att köpa en motionscykel som jag kan sitta och nöta på kvällarna.

Suck.

Äventyrsbad

Idag drog jag till Eriksdalsbadet efter jobbet. Jag är mer motiverad än någonsin att träna, nu när man inte kan. Ironiskt. Jag har aldriga varit bra på att simma, idag tänkte jag att jag skulle ge simning en serös och ärlig chans, som sport. Köpte givetvis då ett par simglasögon, så att man kan ta så där coola långa simtag och glida fram som en delfin i bassängen.

När jag hoppade i så blev det inte riktigt som jag tänkt mig, det blev mest kallsupar och imma på glasögonen. Jag gav upp efter 10 minuter, med glasögonen alltså...simpasset blev på en timma. Lite jobbigt blev den när jag på slutet simmade på rygg och plötsligt hörde---plopp! Och vips singlade mina nya glasögon (kostade bara 40 spänn, men ändå) ner i djupet. Och jag undrade vad jag skulle göra. Hade bara tre minuter kvar på passet så jag körde klart det. Och sen gick jag till en tränare som ledde några ungdomar, tänkte att någon av dom kanske var bra på att dyka. Men tränaren tycke att det var kul och gav MIG(!) ett par glasögon och sa att nu är det bara att hämta dom. Shit, det var länge sen som jag dök ska jag erkänna, men jag provade. Och faktiskt så fick jag upp glasögonen på första försöket. Och tränaren såg det och blinkade.

Ett bra pass, helt enkelt.

Lite bättre i knät

Man blir lite lätt egocentrisk när man får en skada så här tätt inpå mitt stora mål. Men jag känner att kroppen svarar bra på min rehab, jag känner mig bättre idag och haltar nästan ingenting.
Vi hade ekonomi-tanten hos oss i dag och hon tittade lite konstigt på mig när jag satt i redigeringen med en iskall vattenflaska fasttejpad i mitt knäveck - jag sa inget.

Grönt the och softa promenader, gör susen har även smörjt in mig med Voltaren men jag tror inte så mycket på det. Men det är ju dumt att inte prova.
I dag så lutar jag åt att inte prova att springa halvmaran på lördag, jag måste gå på det säkra i första hand och det är viktigare att inte vara skadad när jag ställer mig på startlinjen än att köra exakt efter träningsupplägget. Jag kan kanske klara mitt tidsmål ändå.

Rehab i lekparken

Nu kom skadan - ordentligt

Jag har stuckit ut hakan och sagt att jag mår så bra och träningen går toppen. Och jag är inte vidskeplig, så jag tror inte att jag nu sitter med ett knä som ömmar på grund av tidigare skrivna ord.
Jag har bara inte följt mitt träningsprogram, utan jag har freebasat lite och det funkar tydligen inte så bra. Jag ställde in ett par pass förra veckan till förmån för renovering och familj. Det tänkte jag att jag skulle kompensera med att köra ett riktigt tufft pass i terräng i stället. Det slutade med att jag fick ett lätt ömmande knä och en värkande vänsterfot, jag trodde nästan att jag hade lyckats dra på mig en stressfraktur i foten. Men nu känner jag inte av foten längre. Men knät börjar att bli en sorglig historia, jag har provat med några återhämtningspass och det har känts ok, det vill säga inte ondare än innan passet. I helgen var jag ute på långpass på cykel i stället för löpning, men kunde inte hålla mig ifrån att köra lite styrka för benen: dvs gång i mycket brant skogsbacke som jag har på min tomt i stugan, passet kändes mycket bra och jag gick i backen ”bara” fem gånger. I dag har jag värk både på framsidan av knät, det jag har läst kallas ”runners knee” men även på baksidan i knävecket är jag mycket stel och har värk.
Jag är inte någon som lätt drabbas av panik eller hetsar upp mig över småsaker men vetskapen att jag ska springa en halvmara nu på lördag, ett viktigt pass i min uppladdning till maran, gör mig lite orolig. Och jag vet inte hur jag ska göra för att förbereda mig på bästa sätt, ska jag träna lätt och ofta eller ska jag bara försöka vila mig ur detta elände.
Lyckligtvis har min kollega fått ett frukosterbjudande på Sturebadet, och jag har blivit bjuden på frukost och bad. Jag kommer att stå och häng på låset kl 0700 i morgon för att kunna göra så många längder jag kan innan jag måste sätta igång och jobba. Löpning eller ens promenad är inte ett alternativ.